Det sägs att man går upp som en sol och ner som en pannkaka, och det är precis hur det känns just nu. De senaste veckornas lyckorus över Lindököpet byttes idag ut mot svarta moln och oerhörd sorg. Sven har lämnat oss. Mannen som möjliggjorde denna lycka och som handplockade oss till möjligheten att få förvalta sitt livsverk Lindö. Tårarna forsar bokstavligen ner för kinderna på oss och vi kan fortfarande inte tro att det är sant. När vi pratar om det nu, mellan tårarna, är det mest otroliga att vi inte ens hann träffa honom mer än ett tiotal gånger och ändå känns det som om man känner honom som sin egen farfar. Han gick rakt in i hjärtat! På nåt underligt sätt har han kommit att betyda väldigt mycket för oss, på väldigt kort tid och chocken lämnar oss med tusentals obesvarade frågor… Hur blir det nu? Vem ska vi nu sitta runt köksbordet och dricka kaffe med nästa gång vi åker ut? Vem ska nu sätta de röda små banden runt träden som vi ska passa oss för att fälla? Vem ska visa oss vart bikuporna, stängselstolpen och skördetröskan är? Vem ska berätta för oss om öns alla smultronställen och fallgropar? Och vem kramar oss sådär varmt och härligt nästa gång vi kommer till bryggan? Vem om inte Sven? ❤❤❤