Igår packade jag in Fabian, Vilja, Tross, Foxi och Jinni i bilen tillsammans med flytvästar, matsäck och en herrans massa regntäta kläder medan Anders lastade aluminiumbåten på släpet. Det blev (som vanligt i den här familjen) lite lätt kaos och inte blev det bättre av att vi hade bråttom. Efter en timmes packande, virrande och vändande efter glömda saker satt vi äntligen i bilen och var redan så hungriga att matsäcken slukades redan innan vi hunnit till Flen – haha! Strax efter lunch var vi framme vid utflyktsmålet för dagen, Lindö. Vi hälsade för första gången på Svens söner och Åsas bröder, Gösta och Björn, och det kändes superbra att äntligen få ansikten på de personer man bara hört talas om hittills. Även Gunilla, Patrik och Pamela var där och vi fikade gott och pratade om allt mellan himmel och jord, men mest Lindö givetvis. Och tänk att det kändes så himla hemma att åter igen sitta där runt bordet i köket och dricka pulverkaffe och äta kanellängd. En härlig känsla att få känna så om sitt blivande hem. ❤ Sven fattades dock. Försökte slå bort tanken flera gånger men den kom tillbaka gång på gång och liksom ekade i huvudet. Tror att det kommer att ta tid att vänja sig vid tanken på att han faktiskt är borta. Lång tid.
När vi skulle skynda iväg för att träffa våra nya grannar Lasse och Lisa, och deras son Martin, råkade Tross kissa på vardagsrumsgolvet. Att det händer olyckor med valpar är en självklarhet, men när det händer någon annanstans än hemma skäms man alltid som valpägare – även fast det egentligen inte är några konstigheter alls. Jag rodnade och bad tusen gånger om ursäkt men fick till svar av Åsa att ”det är ju ändå ert vardagsrumsgolv snart”. Det kändes som att någonting klickade till i mig där och då. Vårt vardagsrumsgolv. Att vi redan har flyttat in i tanken och möblerat huset om och om igen är ingen nyhet men det kändes helt nytt att kalla det för vårt vardagsrumsgolv. Nytt på ett väldigt spännande, behagligt och glädjekittlande sätt. Snart är Lindö vårt och vi kan kalla det för hem. Vi längtar varje vaken sekund!
Hej! Jag måste bara fråga – bodde du på Lilla Västerbron runt 2010? I så fall träffades vi ibland med hundarna (vår labrador Svante som var valp, och din Vilja). Tycker jag känner igen dig på bilden, och det borde inte finnas alltför många aussies med Viljas teckning och ögon! 🙂
I vilket fall som helst – kul att läsa din blogg!
//Hanna
GillaGilla
Nämen HEJ Svantes matte! 😀 Javisst var det vi, minst sagt otippat återseende. Hur mår ni och Svante nuförtiden? ❤
GillaGilla
Ibland är världen verkligen liten! Svante har tyvärr ganska mycket artrosbesvär i armbågarna, men annars är han samma knäppgök som då 🙂 vi bor numera i Kalmar med Volvo, villa och två barn. Livet kan verkligen vända totalt på några år!
Av din blogg att döma har ni det fint ni också 🙂 låter så himla härligt med gård och massa djur!
GillaGilla
Tråkigt med Svantes armbågar men härligt med familjeliv i Kalmar. Jag är den första att hålla med om att livet kan ta kovändningar man aldrig ens hade kunnat ana. Tacksamt nog! ❤ Kul att vi hittade varandra digitalt, vi hörs framöver. 🙂
GillaGilla