Igår kom tilläggskontraktet från mäklaren, som säger att det blivit ett framflyttat tillträdesdatum eftersom Sven avlidit och att dödsboet inte hunnit bli registrerat hos skatteverket än. Den där hopplösa känslan hittade sig tillbaka för en stund och jag reflekterade över att det var över tre månader sedan datumet för kontraktsskrivningen var. Då när vi satt där alla tre, under lindarna på Banérgatan och drack lättöl och åt räkmacka. Sven sa att vi egentligen borde dricka champagne men eftersom vi alla skulle köra efteråt sköt vi det på framtiden. Och det är ju precis det som är så farligt, att skjuta saker på framtiden. För då kan till exempel en hjärtattack ställa till det så att det aldrig blir någon champagne, eller något annat heller för den delen…

Inatt drömde jag att mitt hjärta var för svagt för att hålla min kropp levande så jag fick ett nytt hjärta inopererat. En otroligt verklig dröm och jag var så otroligt tacksam när jag vaknade upp. Tacksam över att det bara var en dröm och tacksam över att mitt hjärta slår precis som det ska. Tacksam över att Anders hjärta gör likadant och Mobbis också. Tacksam över att få vara frisk och kry och att mina nära och kära är detsamma. Och tacksam för att överhuvudtaget få ha livet i behåll.

Den här bilden togs när vi träffades sista gången. Anders hade precis hjälpt till att laga Svens ”rullator” som han kallade sin fyrhjuling och de skrattade gott tillsammans medan Anders borstade av sig smutsen från händerna. Tänk att livet är så bräckligt och att hjärtat kan vara så skört. Och tänk att det är så nära mellan dröm och vakenhet och att det är så lätt för händelser att leta sig in i ens undermedvetna och spöka för en på natten. Hur som helst, det lämnade mig i alla fall med en känsla av djup tacksamhet så visst förde det allt något gott med sig…