I fredags ringde mäklaren med dåliga nyheter. Eller, han besvärade sig faktiskt inte ens med att ringa – han sms:ade. Skatteverket hade fortfarande inte registrerat bouppteckningen, vilket innebär att vi måste skjuta fram tillträdesdagen. Igen. Den här gången siktar vi tydligen på fredag i nästa vecka istället för tisdag. Jag hade det tyvärr på känn så jag hade faktiskt tänkt på en plan B, så jag ringde helt enkelt och vädjade till företrädaren för dödsboet (Svens äldste son) om att vi skulle få flytta in enligt plan ändå. Eftersom de ändå var färdiga med utrensning och städning (och eftersom de dessutom visste hur bråttom vi har med att få iordning stallet till hästarna) fick vi gehör för vår idé. En sten föll från mina axlar där och då. Vansinnigt befriande att slippa jamsa efter en mossig myndighet, utan istället kunna ta saken i egna händer. Till min stora förvåning föreslog han till och med att vi kunde flytta in redan på söndag. Och det tackade man ju inte nej till. Så två dagar innan planerat tillträdesdatum, åkte vi idag till Lindö med första lilla flyttlasset. Byggledarna tog med sig sängkläder och en varsin tandborste för att kunna bo kvar där till på fredag. Jag tog med mig alla blommor, växter, hundar och (vad som kändes som) sju tusen matlådor. Matsäck för en hel vecka till dem båda. Och så micron förståss.

Hela Lindö hade verkligen någonting magiskt över sig idag. Redan när vi närmade oss med båten och jag såg huset på håll infann sig den där härliga känslan av att vara hemma. Väl inne i huset gick jag runt i alla rum och tittade. Kände efter. Försökte insupa alltihop. Jag minns inte sist jag kände sådan harmoni i kroppen. Känslan kom smygande tätt inpå och grodde under min färd genom huset. När jag väl kom ut på gårdsplanen igen var den total. Jag kände mig verkligen som hemma. ❤ Några timmar senare satt jag och hundarna i bilen, på väg hem igen. Hyfsat ledsen över att behöva vara den som retirerar tillbaka till något vi är på väg ifrån. Hade mycket hellre varit den som smygbodde i ett hus vi är på väg till. Men men, ibland får man ta en för laget. 😉