Igår morse packade jag in oss allihop i bilen (herregud, det känns verkligen som ett hunddagis som är på äventyr när man har med sig allihopa nuförtiden) och styrde kosan mot Stockholm. Den stora tillträdesdagen var kommen. Äntligen. På vägen dit plockade jag upp Anders från jobbet. Det var skönt att vara två den sista biten, hålla varandra i handen och låta fjärilarna i magarna dansa ihop för en stund. Allt gick bra och blev en riktigt trevlig upplevelse. Vi och Gösta (Svens äldste son) satt länge på mäklarbyrån och pratade, fikade och skrattade. Och signade alla dokument såklart. Det kom en liten tår också när vi pratade om allt Sven inte hann visa oss, men jag hoppas den gick hyfsat obemärkt förbi.

I bilen på väg från mäklarbyrån trodde vi knappt att det var sant. När vi satte oss i båten på väg ut till ön trodde vi knappt att det var sant. Och när vi klev över tröskeln till huset trodde vi heller inte att det var sant. Att vi äntligen, äntligen, äntligen får kalla Lindö för hemma. Helt otroligt! Vi hade tänkt att fira dagens bravader med att skåla i hallonlemonad men tröttheten tog ut sin rätt och istället stupade vi i säng innan vi ens hunnit tänka tanken. Rakt ner på den sytrådstunna extramadrassen med kläderna, tofflorna och morgonrockarna på. Vi drog en filt över oss, kröp tätt intill varandra och somnade nästan innan vi hunnit lägga huvudet på kudden. Två slagna hjältar, helt klart.

Imorse startade vår torsdag klockan 03.57 då valparna ljudligt berättade att det var dags för morgonrastningen. Efter det var avklarat lyxade vi till det med två timmars sovmorgon innan vi lät dagen vakna ordentligt. Frukosten bestod av gårdagens bortglömda hallonlemonad, för ingenting annat fanns i varken kyl, frys eller skafferi. Vi skålade i soluppgången och fick avnjuta några minuter i mysig stillhet tillsammans innan flyttkaoset gjorde sig påmint. Anders och Mobbi skulle bygga stall och jag skulle åka till Töreboda och hämta hästsläp. Bara att kavla upp ärmarna och springa in på upploppet med andra ord. Tjooohooo! 😀