Sedan flytten i lördags har allting varit lite upp och ned. Anders och Mobbi stannade kvar på Lindö och jag åkte hem till Ekeby. Eller kanske snarare bort till Ekeby? På Lindö råder flyttkaos och ingenting är uppackat. Kartonger från golv till tak i kontoret, ett hav av blommor i Svens gamla rum och alla våra möbler är omsorgsfullt staplade i ett kompakt tetris-pussel i vardagsrummet. Här på Ekeby är det istället helt tomt. Så hemma är väl kort och gott någonstans där mitt emellan just nu.

I söndags kväll satt jag i bilen på väg från Lindö till Ekeby och insåg att det skulle ta mig en evighet att flyttstäda. För i flyttstädningen ingår inte bara städning utan även packning av det sista (varken garage eller flygel var färdigpackade egentligen, och även i huset fanns en del kvar.) Sen hade vi ju stallet, där boxarnas bäddar skulle mockas ur. Utestallet likaså. Våra två husvagnar skulle flyttas till Anders föräldrar på Djurö och den lånade hästtransporten skulle lämnas tillbaka till sin rättmätiga ägare… I Västergötland. Utöver det skulle även den stora skrothögen köras bort med släp till skroten, samt att tidigare beställt material till blivande badrummet på Lindö skulle hämtas ut och transporteras till ön. Ja, ni förstår. Precis som flytten inte var någon vanlig flytt är flyttstädningen sannerligen ingen vanlig flyttstädning heller.

När hopplösheten kröp inpå huden där i bilen i söndags kväll kände jag mig tvungen att be om hjälp. Så jag ringde mamma. Till min stora glädje tackade hon ja till uppdraget och dagen därpå slog jag två flugor i en smäll och hämtade henne i Stockholm samtidigt som jag åkte upp med en av husvagnarna. Tillsammans har vi uträttat storverk här på gården och det är nog hyfsat rimligt att vi faktiskt är färdiga redan denna vecka. Det känns faktiskt som att vi hunnit med hälften av den milslånga todolistan redan – tjooohooo! 😀 Igår bockade jag av ”att lämna tillbaka hästtransporten” från listan (och passade samtidigt på att fira min bästa väns födelsedag) och kom tillbaka hit 00.10 inatt med känslan av att vi faktiskt är på god väg. Det känns bra.