Imorse fick jag ynnesten att vakna på Lindö. Och för första gången på länge var valparna dessutom lika trötta som mig och hade (kors i taket!) sovit sig igenom hela natten utan att behöva en nattlig rastning. När jag vaknade var det fortfarande mörkt men över viken syntes det att en vacker soluppgång nalkades. Jag rastade hundarna, gav dem mat i köket och gjorde iordning frukost på sängen – åt mig själv alltså (kanske inte lika romantiskt som när man är två men ändå supermysigt.) Sen smög jag tillbaka upp till sovrummet igen för att få vakna i lugn och ro.

De senaste dagarna har gått i ett och hela Ekeby Gård har putsats, fejats och polerats. Jag och mamma har trotsat tröttheten och kämpat på som två tappra soldater med Uppdrag Flyttstädning. I dagarna fyra. Nu blänker hela gården som en liten pärla och det känns superskönt att äntligen ha rott det i land. Eller ja, nästan i alla fall. Garaget är kvar att packa och städa och så ska vi köra några vändor till skroten men that´s it. Långt efter att mörkret föll landade jag här hemma igår kväll, efter ett dagsverke utan dess like. Kände mig verkligen som en urvriden trasa som (äntligen) låg där bredvid sin älskade i sängen. Helt utmattad.

Och när jag sedan satt där på sängen imorse, inlindad i täcket och med kläderna på, gick solen upp över viken. Trädtopparna i sydöst såg alldeles nattsvarta ut mot den skära himlen i bakgrunden. I takt med att teet minskade i koppen och mackorna blev färre på fönsterbänken framför mig tilltog intensiteten och till slut var hela himlen alldeles rosa-orange. Otroligt vackert! Jag tänkte tanken att hämta kameran och föreviga ögonblicket, men jag orkade inte. Och precis så har hela dagen fortlöpt…

”Jag orkar inte” har varit mitt ledord. Jag orkade inte ta tag i uppackningen. Jag orkade inte städa upp i köket. Och jag orkade definitivt inte vara vaken mer än till klockan tio på förmiddagen, innan luften gick ur mig och jag tog en tre timmar lång power nap tillsammans med valparna. Jag var så in i märgen trött efter alla milslånga dagar det varit på sistone så jag behövde helt enkelt lite återhämtning. Även om vi inte är i närheten av klara med flytten (uppackningen är inte ens påbörjad) så kändes det ändå lite som lugnet efter stormen. Dagen har kommit och gått i något slags form av vakuum och i total kontrast till hur livet sett ut den senaste tiden har allt varit lugnt. Ovant och konstigt, men ack så välbehövligt.

Bilden är för övrigt tagen där jag spenderat största delen av min dag och även där jag kommer att spendera största delen av min kväll; på min huvudkudde. 😉