För att uppnå en dröm måste man ofta offra en annan, för ingenting kommer ju ändå gratis. Drömmen jag fick offra för Lindö heter Ekeby Gård. Jag köpte gården för 2,5 år sedan när jag ledsnade på lägenhetslivet i Stockholm. Då var det min allra högsta önskan och dröm. Att slippa betongen, tunnelbanan och alla trafikstockningar. All ytlighet. All stress. Bruset, surret och det eviga sorlet som liksom gjorde mig likgiltig inför mina egna känslor och döv inför mitt hjärtas röst. Min själ kvävdes sakta med säkert i fängelset som kallades Lägenhet. Missförstå mig rätt, jag fullkomligt älskade mitt fantastiska lilla minihem. Det var bara själva konceptet jag hatade. Att bo i en liten skokartong, tätt ihopbuntad med femtio andra skokartonger, i en miljö där stress är mer regel än undantag och du anses helt socialt missanpassad om du inte svarar ”det är mycket nu” på frågan hur det är med dig. Jag vantrivdes helt enkelt i mitt eget liv och kom på mig själv med att tänka “är det här verkligen allt? Är det verkligen det här som är livet?” Till slut stod jag inte ut längre och tack och lov blev jag bönhörd – Ekeby Gård lades ut på Hemnet och resten är historia…

I förrgår spenderade vi vår sista dag på gården och fixade det sista inför tillträdet, som var igår. Vi mockade hönshus, åkte till återvinningscentralen med en massa skrot, tog en hejdå-fika med bästaste grannarna och packade bil och släp fullt med garagesaker som skulle till Lindö. Och som om vi inte redan fått nog av städning, så tog vi och städade lite extra (golven hade ju hunnit få några dammkorn på sig sedan vi var där sist så det var bara att åter igen plocka fram dammsugare och skurmopp.) 😉 I ett tidigare inlägg beklagade jag mig halvt ironiskt över att det var jag som drog nitlotten av oss, när grabbarna får vara på “nya stället” och jag får stanna kvar och flyttstäda. Då fick jag en fin kommentar som har stannat kvar i hjärtat på mig och det var Laila som skrev “Tror inte flyttstädningen är en nitlott, även om det blir massor av jobb så ger det dig också ett avslut. En chans att när flyttröran är över även packa med dig de fina minnen du har av stället och ta med dig dem.” Så kloka ord och så fint skrivet! Är så tacksam för den insikten, för det har jag verkligen anammat. Jag tog verkligen ”farväl” av allt under flyttstädningen. Det var en process, som jag är glad att jag inte valde bort. Jag mindes blod, svett och tårar men också massor av glädje och goda skratt. Jag tog med mig minnena från de vackra gryningarna i Östervy, stoppade ner en massa minnen från såväl vardag som högtider i bagaget och packade till slut också alla tuffa renoveringsminnen (som till exempel när jag fullständigt bröt ihop i trappen efter tre veckors slipande utan resultat och bara grät och grät och grät…) Jag fick verkligen ett avslut. Ett ordentligt avslut.

Det sista jag gjorde var att ställa fram en liten julhälsning i form av en tomtekruka med en julblomma och en flaska glögg på diskbänken. Och så satte jag upp flaggan och lät den vaja i vinden utanför farstutrappen. För att de nya ägarna skulle känna sig välkomna till sitt nya hem. För att de skulle känna sig som gårdsägare och inte gäster, spekulanter eller loppiskunder. Ja, det var förresten så de hittade dit den allra första gången. Genom att följa skyltarna mot vår laduloppis vi anordnade i somras när vi insåg att alla våra saker inte skulle få plats på Lindö. Tänk, så ödet kan te sig ibland. De (eller hon rättare sagt) gick på loppis och köpte en hel gård – haha! Jag hoppas verkligen att de kommer att trivas lika bra som vi gjort och att de tar hand om gården lika bra som jag vet att gården kommer att ta hand om dem. Så samtidigt som de får påbörja ett nytt kapitel i sina liv och säga hej till Ekeby Gård, avslutar jag ett kapitel i mitt och säger hejdå. Lite vemodigt men ändå så rätt. Hejdå mitt älskade Ekeby Gård. ❤