Mina andetag syntes tydligt i den kalla luften och den stjärnklara himlen vittnade om att det skulle bli en vacker vinternatt. Klockan var runt åtta ikväll och det var minus sju grader i viken. Vi sitter i aluminiumbåten på väg hem från 80-årsfirande av bonusfar Kjell. Och med oss har vi en nyinköpt diskmaskin, (!) färgburkar, två stora mattor och massor av diverse annat smått och gott. Jag hade glömt både underställ och thermobyxor hemma och sätet var kallt att sitta på, men det bekom mig inte. Jag var alldeles för upptagen med att hålla mina tummar. Stenhårt. Och bad till högre makter att vi skulle ta oss hem helskinade. För isen har varit på väg att lägga sig i flera dagar nu och imorse när vi åkte in till stan fick Anders köra runt med båten varv efter varv för att bryta upp ishinnan och förlänga processen några timmar. Att det dessutom varit iskallt och vindstilla idag har inte direkt gjort saken bättre…

Så jag höll tummarna för att motorn skulle starta. För att isen inte skulle hunnit bli tjock nog att hindra oss från att ta oss över sundet. För att båten inte skulle läcka in. Och för att den inte skulle vara för tungt lastad och få för sig att helt plötsligt stanna, sjunka eller vingla omkull eller så. Och för er som undrar; nej, jag har inte riktigt koll på det här med sjölivet. Än. 😉 Anders (eller Kapten Anders om du frågar honom själv) styrde skutan medan jag fick det ärofyllda uppdraget att lysa med lampan framåt, så att han såg vart han skulle styra. Jag höll krampaktigt tag om den lilla lampan med ena handen och i handtaget på båten med den andra. Ljudet när isen bryts mot båtens framkant och sprätter åt sidan, och små kantiga isflak far som projektiler ovanpå den omgärdande ishinnan, är väldigt speciellt. Som om man varje sekund krossar fem tusen tunna, tunna, tunna små glas. Blandat med ljudet som kommer från kritan mot griffeltavlan. Blandat med ljust klingande, gulliga små julklockor. Ungefär så. För er som precis som jag aldrig hört det ljudet förut, så är det ett ganska vackert ljud. Fast lite skrämmande på samma gång.

Medan jag satt där i båten och lös vår väg fram genom isen slog det mig. Vi bor verkligen på en ö. En. Ö. Det kändes lite som att verkligheten kom ikapp och bet mig lite grann i nacken. Men det gjorde inte ont, det kittlade bara lite grann. Och jag skrattade. Jag skrattade gott åt hela situationen där jag satt bakåtlutad mot diskmaskinen, i en båt mitt på Mälaren. Mitt i den iskalla decembernatten. Där satt jag. Landkrabban som aldrig ens haft en båt och än mindre vet vad skillnaden på en knut och en knop är. Anders misstog mitt skratt för att vara kommunikation med honom och skrek ”va? va sa du?” Jag skakade på huvudet och skrek ”inget” tillbaka och fortsatte skratta medan jag tänkte att livet är bra underligt ibland. Härligt underligt. ❤