Min första ”egna” båttur

Idag fick vi för första gången besök till ön. Det var min goda vän, och tillika hovslagare, som kom ut för att ge hästarna en varsin skönhetspedikyr och långfika. När hon ringde och sa att hon började närma sig insåg jag att hon skulle komma att behöva skjuts över sundet. Eftersom min egen båt var infrusen och jag inte orkade ro fick jag istället låna Anders båt. Jag kan dock inte starta den själv (man måste plocka isär halva motorn och stöka och böka med rep och sånt) men med lite tindrande ögon fick jag såklart hjälp med det. Hur det gick? Eh, sådär kan man säga…

Över själva sundet var det väl inga större problem att ta sig men precis när jag nästan var framme fick jag första plumpen i protokollet. Bävrarna hade fällt ett stort träd precis där jag skulle åka in och motorn liksom hoppade till när den stötte in i det. Attans också! Med förhoppning om att det inte skulle ge några permanenta skador på den stackars propellern parkerade jag sedan båten alldeles finfint och band lydigt fast den i ett träd. Eftersom jag inte skulle kunna starta den igen om jag väl stängde av den valde jag helt enkelt att inte stänga av den. Nöjd över min smarta idé gick jag upp för den slingrande bergsstigen för att möta upp Ida, medan motorns tomgångsljud sakta avtog ju längre bort jag kom.

Väl tillbaka igen satte jag mig vid motorn, och hon på mittbänken i båten. Innan jag förstått vad som var tokigt med bilden jag såg framför mig, la jag huvudet lite på sned och måste sett sådär lagom fundersam ut. Till slut insåg jag att man kanske borde knyta loss båten från trädet. Om man vill komma någon vart, vill säga. Plump igen. Sagt och gjort och när jag skulle hoppa tillbaka i båten tänkte jag att jag skulle hjälpa den lite på traven. Puttade lite på den, men ingenting hände. Puttade lite till men det enda som hände var att båtens bakdel rörde sig lite i sidled. Åter igen gick det några sekunder av fundersamt uttryck innan jag insåg att båten inte alls gått på tomgång – den har gasat in mot land sedan jag lämnade den. Sjukt miljö-ovänligt och en smula pinsamt också. Plump plump.

Överfarten flöt dock på utan anmärkning men när det sedan var dags att parkera båten hemma på ön, och praktisera det jag sett Anders göra ungefär tusen gånger, tänkte jag att jag (precis som han) skulle lägga i backen den sista biten så att det hela skulle gå sådär smidigt, ljudlöst och smärtfritt till. När Anders kör brukar det nämligen kännas som att båten simmar på små moln och när man väl når land brukar man knappt varken höra, känna eller märka det. Man bara glider sådär harmoniskt och obemärkt in. Precis det ville jag uppnå genom att lägga i backen den sista biten. Synd bara att jag råkade gasa istället…

Både jag och Ida lät som två sirener när vi såg vad som komma skulle. Och ögonblicket senare hade jag lyckats med konststycket att krocka med stranden. Ja, jag menar verkligen krocka. En riktigt plump frontalkrock skulle man kunna säga. Kollisionen blev både obekväm och högljudd och Vilja stackarn, som kommit ner till stranden för att hälsa oss välkomna, höll till råga på allt på att bli påkörd. Brutalt överkörd av en skenande båt styrd av en galning i total avsaknad av sjövett. Superplump. Propellern på motorn verkade dessutom ta i botten för det kom ett underligt ljud under bakdelen på båten så jag letade panikslaget efter avstängningsknappen och hittade till slut en svart rackare som inte gick att trycka på. Men den gick att dra i, så jag provade såklart att dra i den, och vips stängdes motorn av. Det visade sig för övrigt vara en schåk (eller hur det nu stavas) och tydligen inte ett helt utmärkt sätt att stänga av motorn på. Hur många plumpar var vi uppe i nu igen?

Hur som helst, mission complete i alla fall. Och vi skrattade båda två så att tårarna sprutade när vi kånkade de tunga hovslagarverktygen upp på stranden – hyfsat tacksamma över att skräckturen nu var över. Det sägs ju att övning ger färdighet och trots alla små missöden är jag i alla fall stolt över att jag över huvud taget tog oss över sundet. Utan att behöva ro. Bilden har för övrigt ingenting med dagens bravader att göra men den är tagen precis där det hela utspelade sig så jag tyckte den passade fint ändå. 😉

dsc_0075


14 reaktioner på ”Min första ”egna” båttur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s