100-årskalas!

Mobbi fyllde sjuttio i lördags och jag fyller trettio nu på fredag som kommer, så i helgen ställde vi till med ett hejdundrande 100-årskalas. Hela förra veckan gick ut på packa upp och komma iordning inför den stora dagen och när det väl blev lördag kom hela vintern tillsammans med den. Det var nästan vindstilla och snöflingor stora som femkronor seglade stilla ner från himlen och formade en djup snöbädd på marken och vacker upplega på träden. Det hade snöat hela natten och för första gången någonsin fick både vi och våra gäster se Lindö i vinterskrud.

Gästerna hade redan i inbjudan fått meddelande om att “ni åker så långt att ni tror att ni åkt för långt, men först när ni passerar en älg som dricker morgonkaffet är ni snart framme vid vändplanen som är er slutdestination.” Med de tydliga instruktionerna var det faktiskt inte en enda som körde fel. 😉 Anders mötte upp dem vid vändplanen och ledsagade dem nedför berget och till vår lilla vintervik. Buster bogserade Våga hem till ön, lastad med hela tjocka släkten. För tydlighetens skull så var det alltså Anders som med sin aluminiumbåt Buster bogserade lastbåten Våga (ja, även båtar har personligheter och ska därför givetvis namnges därefter.) Jag gick ut på balkongen för att fota dem och när jag ropade hej och vinkade, började de helt plötsligt spontansjunga ”ja må ni leva”. Wow! Kände mig lite som Prinsessan af Lindö där jag stod på balkongen och lyssnade till skönsång och vinkade kungligt. Jag ropade givetvis på Mobbi redan i början av sången men eftersom han hade lite annat för sig (oj, jag måste bara hämta skorna! Hoppsan, jag glömde strumporna och nej men, vänta lite…) så hann han ut lagom till dess att de två sista ”hurra hurraaaaaaaaaaaa” gick av stapeln. Just där och då var jag lite smått stressad över att han aldrig kom ut så att jag fick stå där som en helt ensam 100-åring men jag kan lova att vi skrattat väldigt gott åt det hela efteråt.

Det blev ett ordentligt kramkalas nere vid bryggan, innan vi skyndade upp till grillarna som höll på att tappa sin glöd. Enligt Kalaschefen Anders fick jag det stora ansvaret att tända grillarna i ”lagom” tid innan gästerna beräknades dyka upp, men vadå lagom – vad betyder egentligen det ordet?! Hur som helst, vi hann fånga den sista glöden till grillspetten och hade det supermysigt där under parasollet som skyddade oss från det kraftiga snöfallet. Efter att ha utfodrat våra gäster var det ”fri lek” som stod på agendan. Vissa stannade hemma och gick husesyn medan några andra följde med mig på upptäcktsfärd runt ägorna. Vi fick oss en härlig promenad i det vackra vinterlandskapet och hälsade på både hästarna, hönsen och grisen på vägen runt (tror Eivor flirtade in sig ordentligt hos allihop, till och med lillasyster vågade sig på en liten klapp på skinkan – och det vill inte säga lite!)

Väl hemma var det dags för tårta, kaffe och paketöppning. Jag blev superglad över både presenter och tal och det värmde något oerhört i hjärtat också att se Mobbi så glad. Även om han inte alls velat ha något kalas (att vara introvert är inte så förenligt med att stå i rampljuset) så verkade han ändå trivas alldeles finfint. Födelsedagssång blev det en andra gång när vi blåste ut våra tårtljus och sen blev det tårtprovning med både Operatårta, hallonchokladtårta och frukttårta. Tror varenda en hade en släng av matkoma när de begav sig hemåt igen, och vi likaså. Vi satt båda två vid köksbordet och såg säkerligen väldigt lyckliga, men ack så dödströtta, ut när vi enades om att det var ”tur att man bara fyller hundra vart hundrade år!” ❤


13 reaktioner på ”100-årskalas!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s