En månad på Lindö

Idag är det exakt en månad sedan tillträdet. Minnet från dagen är fortfarande rykande färskt. Med fjärilar i magen åkte vi från mäklarfirman med en liten brun nyckelknippa i handen. Nyckeln till resten av vårt liv. Vi kunde inte då, och kan nog fortfarande inte, riktigt förstå att det var sant. Efter en evighetslång och smärtsamt utdragen köpeprocess (vilket är en hel bok i sig) besannades vår absolut högsta dröm. Paradiset på jorden var äntligen vårt. Det var en helt underbar känsla att sedan tillsammans styra kosan mot Stallarholmen och för första gången åka hem till Lindö.

Och när vi satt där i bilen, förväntansfulla som två barn på julafton, insåg jag att det var nästan på dagen sju månader sedan vi för första gången kom hit. Söndagen den sjuttonde april. En vecka tidigare hade vi hittat annonsen på hemnet och hade sedan dess dreglat non-stop över bilderna och lusläst varenda liten stavelse i prospektet. Smårebellisk som jag var, hade jag lyckats få tag på numret direkt till säljaren (Sven) och snitsade mig smidigt förbi mäklaren. Vi klickade redan över telefon och till min stora lycka blev vi lovade en privatvisning lite senare samma vecka. Det var två, eller tre förresten med bonussonen Fabian, riktigt förväntansfulla spekulanter som Sven hämtade på bryggan den dagen (se bild.) Vi var nog lite smånervösa båda två, för jag pratade oavbrutet och Anders var mest sammanbitet tyst. Precis som det gärna blir när vi båda blir lite nervösa samtidigt. Solen lyste med sin frånvaro men den lyste istället extra mycket i våra hjärtan. Det var en av de allra tidigaste vårdagarna, då vinterns kyla inte riktigt släppt taget men våren inte heller behagat slå ut i full blom än. Det var kyligt i luften och Sven hade mössan nerdragen över öronen och kappan knäppt upp till halsen, men lät inte det hindra honom från att visa oss runt hela ön, både med båt och sedan med fyrhjuling.

Verkligheten överträffade gång på gång mäklarens prospekt med hästlängder och jag kommer ihåg att jag inombords var helt upprymd av en underlig blandning av förundran, hoppfullhet och oro. Massa mark till mina djur, sjötomt till Anders och en timmes pendlingsavstånd till vänner och familj i stan. Det var nästan så att vi fysiskt kunde ta på drömmen om att bli självförsörjande, och äntligen kunna göra en helt om marsch i livet och vända ekorrhjulet ryggen en gång för alla. Att det dessutom erbjöds oss till ett pris som vår plånbok faktiskt tillät (visserligen på marginalen men ändå) var alldeles för bra för att vara sant. Samtidigt växte orosmolnet inuti mitt huvud sig starkt på nolltid. “Om vi ens vågar hoppas på att ett underverk skulle göra så att Lindö blir vårt, och att det underverket sedan inte händer – hur fruktansvärt besvikna skulle vi inte bli då?” frågade jag Anders i bilen på vägen hem den dagen. Men där och då fanns det ingen återvändo. Vi hade redan hunnit bli fullständigt förtrollade båda två, och inget orosmoln i hela världen kunde stoppa oss från att försöka uppnå drömmen. Tokiga som vi var (och forfarande är) bestämde vi där och då, att vi skulle satsa allt. Verkligen allt, för att få affären att gå i lås. And so we did…

I övermorgon är det åtta månader sedan den dagen. Det känns verkligen som igår. Ännu är vi inte helt hemmastadda (långt ifrån alla kartonger är uppackade) och fortfarande känns det hela väldigt overkligt. Skrattar högt varje gång vi åker båten över sundet för att ta oss hem och tänker ”herregud, vi bor verkligen här!” Summa summarum är jag otroligt tacksam över den första månaden här och ser fram emot många, många, måååååååånga fler. ❤

17april


10 reaktioner på ”En månad på Lindö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s