Under isen

Nathalie Nylén

Telefonen ringde. Det stod ”Fabbro” på displayen och redan då visste jag egentligen. Ni vet när man för en millisekund känner något så starkt, för att nästa millisekund slå bort det. Man känner så instinktivt att något är fel. Som en kall kår som vandrar upp längst hela ryggraden och vibrerar av kyla längst ut i fingerspetsarna. Men man låtsas inte om den. Som om man är rädd att ens tankar skulle kunna påverka vad som ska hända. Och ens värsta farhågor besannas. Jag tryckte på svara och sa ”hej Fabbro, hur är det?” Några skälvande sekunder gick och jag blev alldeles kall i hjärtat när jag hörde honom flämta till. De sekunderna kändes som en evighet. Som en lång, mörk, orolig evighet. Till slut sa han ”nathalie, pappa är död.”

Samtalet kom för exakt en vecka sedan. Jag hade precis publicerat mitt inlägg om vår semester och inte ens hunnit packa upp resväskan. Vi hade varit hemma i mindre än ett dygn. Chocken slog mig i magen som en stor, hård knytnäve och jag skrek bara rakt ut. Jag nekade i sten och sa att han hade fel, att han hade missuppfattat. Men han hävdade att det inte fanns något han kunde göra. Med det svaret sa jag att jag skulle komma så fort jag kunde, sprang ut på altanen och skrek på Anders som stod vid stranden och sågade med motorsågen. Det tog ett tag innan han såg mitt hysteriska viftande och hörde mitt hjärtskärande skrik. Och när han väl hunnit upp till köket hade jag redan hunnit bryta ihop totalt. Jag sjönk ner på köksgolvet och bara skrek. Rakt ut.

Vi åkte precis som vi var. Jag i nattlinnet och Anders i sågarbyxorna. Jag hade samlat mig något men adrenalinet pumpade som aldrig förr. Jag hade full fokus på att på snabbast möjliga sätt ta mig till pappa. På vägen ner mot isen kom förnekelsen med full kraft och jag ringde åter igen min farbror och bad honom att kolla pappas puls och ge konstgjord andning. Uppgivet svarade han så gott han kunde och försäkrade mig om att det redan var för sent, pappa var kall och stel. Orden ekade i huvudet när jag ringde min syster och väntade på att hon skulle svara. Kall och stel. Jag berättade nyheten och sa åt henne att ringa vår tredje syster och ta sig ut till pappa så fort som möjligt. Jag kommer inte ens ihåg vad hon svarade, men det spelar ingen roll. Hon var informerad. Jag kämpade med tekniken att bemästra sparken över isen och när jag kommit halvvägs över sundet kom den andra vågen av chock. Jag skrek bara rakt ut ”det spelar inte ens någon roll hur mycket vi skyndar oss, hur snabbt vi kommer dit, så kommer han ändå vara död när vi kommer fram!” Anders kramade mig säkert så hårt han kunde men jag har inget minne av det. Jag minns bara att vi, rätt vad det var, satt i bilen på motorvägen. Jag hade gråtit konstant sedan chocken på isen. Och resan kändes tio gånger så lång som den brukar. Väglaget var halt och jag skyndade på Anders med jämna mellanrum och sa åt honom att köra fortare.

Min farbror hade hittat pappa död i sin säng. Han hade, precis som vanligt, gått och lagt sig för natten. Släkt ljuset och dragit ner rullgardinen. Och somnat in, för sista gången i sitt liv. Jourläkaren som kom ut för att konstatera dödsfallet lät oss veta att hans journaler tyder på att det skulle vara en hjärtattack. Jag visste inte att pappa hade fel på hjärtat. Ingen aning. Men han var också krigaren som aldrig klagade eller berättade när han mådde dåligt. Vi var alla där – jag, anders, farbror, systrar och mamma. Och så pappa. Det tog ett tag innan vi vågade gå in till honom och det tog ett ännu längre tag innan den tredje chockvågen lagt sig och jag kände att vi kunde tillåta jourläkaren att ringa efter en transportbil. Efteråt satt vi allihop apatiska i soffan, drack te och stirrade in i väggen. Ingen av oss orkade säga någonting. Vi bara satt där.

Veckan som gått har varit en ren och skär bergochdalbana. Ena stunden kan man berätta om ett minne av pappa och lugnt le eller till och med skratta. Nästa sekund petas man raskt tillbaka till förnekelse och eller till och med glömmer bort att det hänt. Bara för att i tredje sekunden vakna ur sin tillfälliga demens och störta rakt ner i avgrunden igen. I ett stort, svart hål av sorg som omringar och förlamar en från topp till tå. Varenda morgon har vi åkt ut till pappas hus och varenda kväll när mörkret fallit har vi åkt därifrån. Vi har gråtit, skrattat och pratat om gamla minnen. Jag har skrivit mycket och mina systrar har målat mycket. Ibland har vi brutit ihop och lika ofta har vi till slut kommit igen. Alla hanterar vi sorgen givetvis olika men jag kan inte nog understryka hur mycket det betyder för mig att ha dem nära. Att ha två personer som går igenom exakt samma sak som mig och att vi tar oss igenom detta tillsammans. Det är ovärderligt. Jag är också så oerhört tacksam för att jag har min älskade Anders, utan honom hade jag inte klarat det här. Och Fabbro, mamma och Mobbi. Jag är så oerhört tacksam för dem allihop. Personligen har jag haft otroligt svårt för att ha kontakt med andra förutom den allra närmaste familjen. Det är knappt så jag orkat svara ”tack” när folk sms:at och beklagat sorgen. För vad finns det att beklaga? Jag har fortfarande varken förstått eller accepterat att pappa är borta. Och jag tror det är därför jag dragit mig från att skriva om det. För att det blir så svart på vitt. Så verkligt. Och så definitivt.

I tisdags fick vi åka in till sjukhuset och säga hejdå, bisittning kallades det. Ett fridfullt rum, tända ljus och en liten, liten pappa insvept i bårhusets mörkblå sammetsfilt. De hade gjort iordning honom så fint och på något konstigt sätt såg han så otroligt tillfreds och lugn ut. Jag och mina systrar stannade hos honom länge. I början närmade vi oss steg för steg och bröt ihop i omgångar. Ett tag trodde jag att jag inte skulle få luft. Jag grät hysteriskt, hade så fysiskt ont i hjärtat och paniken kändes liksom så totalt krampande. Ända in i märgen. Vi gjorde vad vi kunde för att stötta varandra i sorgen och när det gått en tid (kanske en timme eller två?) började det sakta, sakta lägga sig som ett lugn över oss. Vi satt i rad på bänken, vända mot pappa, och höll varandra i händerna när vi kände en underlig frid svepa in i rummet. Nästan på sekunden tog tårarna slut för alla tre samtidigt och med ett inre lugn kunde vi konstatera att pappa var där med oss. Tröstade och lugnade oss. Som om han la en hand på vår axel och sa att allt kommer att bli bra. Att han kommer att vara med oss, även om vi går härifrån. Vi satt där tillsammans och reflekterade en stund i tystnad innan vi, nästan som på en given signal, reste oss upp och gick därifrån. Stärkta, snarare än stjälpta av upplevelsen.

Pappa blev 57 år gammal. Jag har honom att tacka för så oerhört mycket i livet. Och framförallt livet självt. Tillsammans med mamma har han gjort mig till den jag är. Och både jag och mina systrar liknar honom på många sätt, både fysiskt och psykiskt. Under sitt liv hann han med mycket, men det som grämer mig är att han aldrig hann få ett endaste barnbarn. Eller barnbarnsbarn. Inte hann han med att föra någon av oss till altaret heller. Det känns så fruktansvärt orättvist. Pappa hann inte leva klart. Det känns inte som om han var färdig här på jorden och det gör så vansinnigt ont. Att han gick miste om så mycket liv.

Jag har fått ta sats i flera dagar för att orka skriva detta inlägg. Men på något sätt kände jag imorse när jag vaknade att det var dags. Det var dags att för första gången berätta om det. Jag vill också passa på att be om ursäkt för att jag att inte svarat på era fina kommentarerna på mitt förra inlägg, men här har ni orsaken. Jag har helt enkelt inte orkat. Sorgen förlamar mig. Men jag tror, och hoppas, att det värsta är över och att det bara kan bli bättre härifrån. Man måste tro det, annars orkar man inte med. Vi har bestämt oss för att ta hand om allt själva, allt från begravning till bouppteckning. Vi hjälps åt. Och stöter vi på några moment som vi inte rent juridiskt får göra själva så tar vi det då. Idag ska vi ut till pappa och tillsammans ringa och meddela hans närmaste vänner, både om hans bortgång och om det nu spikade begravningsdatumet. Sen får vi se om vi orkar något mer. Vet inte alls när jag kommer orka skriva nästa gång. Jag tänker att när livet är haltande så får helt enkelt bloggen bli lite haltande den med.

Ta hand om er allihop och kom ihåg att krama era nära och kära lite extra hårt nästa gång du ser dem. Eller ring dem idag. Jag ångrar så bittert att jag inte ringde pappa direkt när flyget landade, utan tänkte att jag skulle ringa honom i helgen istället. Men då var det för sent. ❤

65 reaktioner till “Under isen”

  2. Så förfärligt hjärtskärande!
    Sorgens faser vet vi mycket om i min lilla familj (sonen förlorade sin pappa för snart 4 år sen) . Jag minns särskilt ilskefasen. Jag var så arg så arg, på nästan alla. Sen tog sorgen och saknaden vid. Men alla sörjer vi olika. I vår familj sörjer sonen fortfarande medan jag gått in i en saknad mer. Det är så olika och så får det vara. Kramar i massor.

    Gilla

    Svara

  4. Jag delar denna stund med dig, det är inget du kunde gjort och jag är hundra säker på att din pappa finns med dig och tänker detsamma. Ibland är livet kort, och än en gång är det så viktigt att vi kommer ihåg att leva i nuet och gör allt det vi planerar i morgon göra det idag
    Du har inget att förebrå dig för utan när livet är slut så är det slut, han finns på sitt moln och är med dig hela tiden, han vill vara runt de som han älskade och som gav honom kärlek på jorden
    Ta vara på fin tid på jorden och lev, skratta och minns all glädje och alla tokigheter som ni delat
    Kram på dig

    Gilla

    Svara

    1. Åh Gitel, dina ord värmer mitt hjärta – mer än du anar. Jag hoppas och tror verkligen att pappa är med mig, ser mig, hör mig. Det är en tröstande tanke. Tusen tack för det och stor kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

      2. Tack själv för att du delar med dig av dina fina berättelser. Jag vet hur det är att mista nära och kära, mamma, pappa och min syster finns där uppe bland molnen. Det är ett stort hål i hjärtat som är svårt att fylla igen men om man lär sig att skratta när man tänker på dem känns det lite lättare. Man kan sörja på många sätt, en del tycker inte om att gå till kyrkogården och då behöver man inte göra det. Ibland tänder jag ett ljus och bara blundar och tänker på dem, känner deras närhet väldigt starkt ibland. Ibland är ljuset inte levande utan jag tänder det i mitt hjärta och det brukar hjälpa. Jag brukar skriva av mig ibland, en liten text som är bara till dem vilket du kommer att märka om du läser min blogg. Ibland känns det så tomt att jag gråter en skvätt, då är det ok det med. Det viktigaste är att vi vågar prata om vår sorg med våra vänner och inte dra oss undan och stänga inne det i oss
        kram ❤

        Gilla

        Svara

        1. Jag längtar verkligen tills man kommer till den fasen att man kan skratta åt minnena helhjärtat, för just nu kommer gråten som ett brev på posten direkt… Men vi fortsätter att prata, prata och prata om det. Om allt. Och det hjälper. Tack för kloka ord och för din omtanke Gitel! ❤

          Gilla

          Svara

  5. I år är det 25år sedan min pappa dog hastigt, än idag känner jag tyngden på mina axlar av orden ”beklagar sorgen”… Jag tycker du skrev så fint om hur du och dina systrar stöttar och hanterar sorgen tillsammans, det lät så gott och det målade en så stark bild.
    Så till dig och dina systrar, var rädda om er och ha det så gott det går mitt upp i allt. Och glöm inte att man får vara arg på den som dött för att han bara försvann, likaväl som man får skratta och vara glad när något bubblar upp. Sorgen och saknaden är full av motsägelsefulla känslor och tankar som virvlar hit och dit okontrollerat.
    Varma tankar till er alla ♡

    Gilla

    Svara

    1. Tack snälla Laila! Det är precis som du skriver – det virvlar hit och dit och på en och samma dag kan man ha gråtit, skrattat, skrikit etc om vartannat flera gånger om. Men jag är så oerhört tacksam att jag har systrarna i detta och att vi tar hänsyn till varandras sätt att uttrycka sin sorg. Varma kramar tillbaka från oss alla tre! ❤

      Gilla

      Svara

  8. Ibland behövs inga ord, bara en liten påminnelse om att någon ser dig. Ta det lugnt med bloggandet tills du kanske behöver den som terapi.
    Och så har du musiken, texterna och sångerna – ovärderlig hjälp när du har gått igenom den värsta fasen.
    Kram ❤

    Gilla

    Svara

    1. Ja, ovärderligt är verkligen rätt ord! Så många nätter som jag inte kunnat sova och istället skrivit om pappa, på något sätt så är det en ventil där en liten del av sorgen liksom tillåts sippra ut. Och ja, blogga gör jag helt enkelt när jag vill och orkar. Kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

  10. Ååh! Så tråkigt och förfärligt sorgligt!
    Vi brukar beskriva sorgen som ”randig”!
    Man får vara både arg, glad och ledsen. Allt är bra och nödvändigt, och ingen känsla bör få ta över helt – det måste helt enkelt vara just ”randigt” för att man ska orka med.
    Och återigen citerar jag Helga H.
    ”Förbanna inte mörkret – Tänd ett ljus”
    Många kramar till dig! Titti

    Gilla

    Svara

    1. Åh Titti, tack! Vi har pratat om det en del, systrarna och jag, att det liksom är så mycket motsägelsefulla känslor som kommer om vartannat. Randigt var ju ett fin liknelse, ska berätta det för dem. Stor kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

    1. Åh fy, det är verkligen något man inte önskar någon i hela världen. Samtidigt har vi tänkt att det var skönt att han inte fick lida eller bli långvarigt sjuk, det har varit en liten tröst i allt. Kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

  18. Så väldigt ledsen att du och din familj inte fick ha din pappa kvar hos er längre. Du beskriver det så väl att det hugger i hjärtat på mig trots att det är snart 36 år sedan min egen pappa hastigt dog. Ta hand om er och sörj på ditt vis, sorgen är inte lika ens för syskon.
    Stor kram!!
    Kristina

    Gilla

    Svara

    1. Ja, det känns som om såret i hjärtat visserligen kommer att läka med tiden men att även jag kommer att känna det hugga till varenda gång någon säger ”pappa” för resten av livet. Tack snälla för omtanken Kristina och stor kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

  19. Stor styrkekram! Vet precis vad du går igenom. Min käre far gick också hastigt bort för 10 år sedan! Man hamnar i ett chocktillstånd! 😢 Men ni gör ju helt rätt. Man behöver varandra och man behöver prata, prata, prata och prata. Berätta om och om igen om de olika detaljerna och känslorna efter beskedet. Vad ni gjorde, vad ni sa…
    Ta hand om varandra och dig själv i denna svåra tid! Kram

    Gilla

    Svara

    1. Ja, chocktillstånd är verkligen det rätta ordet. Jag förstår det fortfarande inte. Men det hjälper att prata om det, och älta varenda detalj och allt som gjorts och sagts… Tack för omtanken och kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

  20. Jag minns när min pappa dog, också alldeles för tidigt, och en person ringde mig och sa: ”Helvetes jävla skit”. Det var exakt så det kändes och de fula orden fick mig att skratta högt första gången efter händelsen.
    Så fint att ni har varandra i detta, det betyder så mycket ❤ Ta hand om dig.

    Gilla

    Svara

  23. Helt plötsligt framstår ens egna vardagliga bekymmer som futtiga. Tack för att du orkar dela med dig och ge perspektiv till oss andra att uppskatta det som är här och nu. Sköt om dig och ta hand om de dina!

    Gilla

    Svara

  25. Livet är sällan rättvist. Jag förstår hur du känner.
    Förlorade min pappa när han var 59 och i min värld hade massor av år kvar.
    Så småningom landar man i det som hänt och kan glädjas åt det som var.
    Dom är med mest hela tiden ändå känns det som.
    Än i dag tänker jag på honom nästan dagligen.
    Var rädd om dig ❤

    Gilla

    Svara

    1. Ja, jag längtar verkligen till den dagen man känner att man ”landat i sorgen” och kan minnas med glädje. Och till den dagen man med värme kan tänka att pappa är med mig, utan att behöva bli ledsen över tomrummet. Tack för omtanken! ❤

      Gillad av 1 person

      Svara

  26. Nathalie, jag hittade precis din blogg. Stor kram till dig, jag vet ju så väl vad du går igenom. Den berg- och dalbana av känslor, oförmåga att förstå och den enorm saknad som väller över en, kombinerat med allt som ska göras och alla människor man måste hantera. Tveka inte att höra av dig om du behöver hjälp med något! Och håll fast vid dina systrar och värna om varandra, Att få vara flera som går igenom allt, hjälper och stöttar varandra och sörjer tillsammans är en ynnest och allt annat än självklart. Värna om det! Och ge varandra tillåtelse att få det utrymme som behövs och låt alla får sörja på sitt sätt. Hälsa din härliga flock ute på Lindö, det är väldigt fina människor och djur du har som tar hand om dig. Stor kram från grannen!

    Gilla

    Svara

    1. Åh Åsa, är så himla ledsen att vi skulle behöva dela detta öde! Sven och pappa var lika på många sätt, och tomrummet ekar efter dem båda. Jag är så oerhört tacksam för mina systrar men också Lindöflocken såklart – skulle gå under utan alla nära och kära som stöttar mig igenom detta. Tusen tack för dina fina ord och för omtanken, det värmer hjärtat mer än du anar. Varm kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

  28. Förlamningen släpper med tiden, men räkna med att det alltid kommer att göra ont i hjärtat. Jag satt med min mammas hand i min när jag såg hur hon steg upp ur sin kropp. Nästa dag var det något som skedde och då tänkte jag att jag måste ringa min mamma och berätta om det. Så slog det mig att det ju inte gick för hon har ingen telefon där hon är. Idag tretton år senare pratar jag med henne fortfarande i huvudet och ibland rakt ut i luften. Jag kommer alltid att sakna henne och har lärt mig att leva med den saknaden. Tiden läker såren men ärren finns alltid kvar.
    Sköt om dig och var glad att du kunde gråta. Jag har ännu inte kunnat göra det. Gråt är förlösande. Kram

    Gilla

    Svara

  29. Åh vilken stark text. <3. Jag förlorade också min pappa alldeles för tidigt, i hjärtinfarkt. Jag var med när han dog på sjukhuset. Det absolut värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Fy. Sorgen och saknaden finns alltid kvar, men man lär sig leva med den, och faktiskt finna tröst i saknaden också. Sorgen och saknaden är en följd av kärlek. Det hade varit värre om man inte hade sörjt, och inte hade saknat. Jag insåg några dagar efter att han hade dött, när chocken började släppa och jag kunde börja fungera, typ, igen och tog en dusch – att hans kärlek ju inte har dött. Den kommer aldrig att dö. Han kommer ju att älska mig i tid och evighet, långt efter att både han och jag är borta så kommer kärleken fortfarande att finnas där. Det var en sådan STOR tröst för mig, när jag insåg det. Hans kärlek kommer aldrig att lämna mig. Du kommer så småningom att kunna "prata "med honom, känna hans närhet, och hans stolthet och kärlek och att han finns med dig hela tiden. ❤ STOR kram och jag beklagar djupt din sorg.

    Gilla

    Svara

    1. Tack snälla för dina fina ord – det stöttar och värmer! Ja, det kommer nog ta ett bra tag innan man kommer dithän att man kan minnas med glädje. Tårarna kommer fortfarande som ett brev på posten. Men jag längtar efter den dagen. Och tack för påminnelsen om att kärleken aldrig dör, hur lång tid som än går innan man ”ses igen”. Stor kram tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar