Sorgevågor och ljusglimtar

Nathalie Nylén

Det är klurigt egentligen, det här med sorg. Den liksom kommer och går. Och böljar upp och ner, som i vågor. Jag har funderat på det mycket på sistone och ibland känns det som om det finns en off-knapp på sorgen. Och att denna off-knapp kan fastna intryckt. Ibland kan jag bli helt apatisk. Som om tårarna tagit slut och det enda som finns kvar är någon slags obehaglig utmattning. Och andra gånger orkar man ta tag i saker och ting. Man är professionell i samtalen med begravningsbyrån, informerar sakligt pappas vänner om hans bortgång och bockar av att-göra-listan med noggrannhet. Men man tar inte in vad samtalet egentligen handlar om. Man bara kör på och koncentrerar sig istället på sin uppgift. Att hålla känslorna borta. Och hålla ihop.

Och ibland är det precis tvärt om. Minsta lilla tanke, minne eller bild kan få mig att fullständigt gå sönder. Helt plötsligt är det som om känslorna är helt barfota och varenda litet gruskorn under fötterna känns som ett knivhugg i hjärtat. Brutalt påminns man om hur verkligheten ser ut och varför man ens planerar den här begravningen. För att min älskade lilla pappa har gått bort. För att han inte finns mer. För att han är död. Man kapitulerar totalt under tårarna och känner sorgen greppa tag i en, som en hök som fångar en flyende liten mus. Varenda klo smärtar, långt in i ryggraden och vad man än gör och hur man än vänder och vrider sig så släpper den inte taget. Hjärtat värker rent fysiskt och hela världen känns nattsvart och värdelös. Panikartat letar man efter den där off-knappen (som man nyss förbannat för sin dysfunktionalitet) och önskar sig inget annat i hela världen än en stor, röd knapp att kunna trycka på för att ta bort allt det onda. All hysterisk ledsenhet. Och all sorg.

I torsdags fyllde min yngsta syster 22 år, och vi firade henne så gott vi kunde. Hon hade gjort iordning denna lilla minneshörna med ett superfint foto på pappa, taget på en kräftskiva ute på vår gård förrförra sommaren. Efter födelsedagsfirandet åkte jag och Anders tillsammans ut till ön och jag sov hemma för första gången på två veckor. Vi har varit hemma sedan dess och försökt hitta tillbaka till någon slags vardag. Utfodra djuren, elda på tomten, gå promenader, betala räkningar. Det har hjälpt. Hjärtat har känts något lättare de senaste dagarna. Och små, små saker i vardagen blir till ljusglimtar som värmer i allt det kalla och mörka. Som i fredags när Vilja och Tross busade högljutt, gjorde vansinnigt roliga miner och tumlade runt i sprudlande glädje över en liten pinne de hittat på skogspromenaden. Det var en sådan stund. Och det var så befriande att få skratta åt dem. Jag skrattade högt där jag satt på bänken och tittade på och hade inte en tanke på allt som hänt de senaste två veckorna. Förhoppningsvis blir de ljusglimtarna fler och fler framöver. Och förhoppningsvis blir det, som alla säger, enklare med tiden. Att man lär sig leva med sorgen och att såret i hjärtat läker. Förhoppningsvis. ❤

img_0270

 

 

 

30 reaktioner till “Sorgevågor och ljusglimtar”

  2. Sorgen är kaos, den är alla känslor på en gång eller just inga alls. Alkt är en enda röra. Sedan kommer saknaden och den är inte så annorlunda i början, men den ger så sakta plats för ”normalare” tankesvängar och ett stabilare humör… Fast mest av allt tycker jag den ger plats åt ljuset, det finns fortfarande ett hål i hjärtat men det fylls med ljus. Ljuset ifrån glädjen och alla fina minnen.
    När man går igenom en sorg eller andra jobbiga saker i livet är djur fullständigt oslagbara som distraktion och glädjespridare. Utan dem tror jag inte att jag orkat med livets krumbukter.

    Gilla

    Svara

  4. Min mamma gick bort för mer än tjugo år sedan, 58 år gammal/ung, det var dock inte oväntat, jag visste om vad som skulle ske ett halvår innan, så sorgen hanterades på något sätt i förväg. De första åren tänkte jag ofta på henne, sedan blev det lugnare, när sonen sedan föddes och växte upp kom tankarna tillbaka, han ställer ofta frågor om sin farmor, jag har många saker från henne som han relaterar till, gamla möbler, men även vardagssaker som en ryggsäck, ett paraply, tröjor hon har stickat mm, men numera handlar det inte om sorg utan om minnen, positiva minnen.

    Gilla

    Svara

    1. Jag har nog börjat skymta den fasen tror jag! Det är på nåt sätt lite lättare nu att minnas och allt oftare kommer värme som ett brev på posten, istället för tårar. Tror dock, som du skriver, att det kommer att komma tillbaka när man själv får barn men det får man hantera då. ❤

      Gilla

      Svara

  5. Jag förstår att du har det jobbigt och att saknaden är stor. Vad var.det Ronja Rövardotters pappa sade Han fattas mig och så tror jag att du känner, det är svårt att förstå att han är borta, men han fattas dig, han har ju funnits i hela ditt liv. Jag är rädd för den dagen min pappa kommer att.gå bort och ändå har han levt ett långt liv, han fyller 95 år i sommar

    Gilla

    Svara

  7. Kära vännen…..du är bara i början…..! Alltså, enligt min erfarenhet är det först då man förlorar sina föräldrar och man inser vad den sorgen innebär, som man blir vuxen på allvar. Absolut ett jobbigt steg, men jag hälsar dig välkommen in i vuxenvärlden. Kram

    Gilla

    Svara

  8. Ja, det är bland det tyngsta man går igenom. Nu är det länge sedan mina föräldrar dog, men när pappa gick bort gick det inte en dag utan att jag tänkte på honom, i flera år. Så det tar väldigt lång tid, men trots allt läker man ihop så småningom. Håll ut!

    Gilla

    Svara

  9. Ja tänk vad livet är orättvist, obehagligt, olidligt, otäckt … och plötsligt alldeles underbart, och sedan som ett svart hål av sorg och elände. Och oftast helt ok.

    Våra erfarenheter är så olika också. Jag sörjde inte min pappa särskilt mycket. Vi hade ingen bra relation. Han förminskade och förnedrade mig oavsett hur mycket jag ansträngde mig för att göra honom till lags.

    Du får söka tröst i din fina musik och i dina fina minnen. Kram.

    Gilla

    Svara

    1. Ja, ibland är livet allt annat än ljust… Tråkigt att ni inte hade någon bra relation, hoppas du funnit andra förebilder genom livet som funnits där för dig. Tack för fina ord, jag har faktiskt skrivit otroligt mycket på sistone. Förhoppningsvis mäktar jag med att framföra en av låtarna på begravningen! ❤

      Gilla

      Svara

  10. Skrev ett svar här men det försvann. Troligtvis ut i rymden. Men ungefär så här. Jag plockade ut några målande strofer ur din text. Bl.a. ”känslorna är helt barfota och varenda litet gruskorn under fötterna känns som ett knivhugg i hjärtat” & ”känner sorgen greppa tag i en, som en hök som fångar en flyende liten mus. Varenda klo smärtar, långt in i ryggraden och vad man än gör och hur man än vänder och vrider sig så släpper den inte taget”.

    Så målande skrivet, så fortsätt sätt känslorna på pränt. Du får ett underlag att ösa ur när du senare i livet diktar till dina sånger.
    Kram lilla tös ❤

    Gilla

    Svara

  11. Ta hand om dig så gott det går och tillåt dig att känna alla motstridiga känslor. Ha inte dåligt samvete för det. Jag hoppas att ni finner stöd och tröst hos varandra och djuren (som är så bra på att bara finns där när man behöver det som mest och inga ord hjälper). Skriv, som du redan gör, prata högt med djuren om allt som är svårt att prata med någon annan människa om. Och gråt. Så mycket att det känns som om det inte finns några tårar kvar.
    Många kramar!!

    Gilla

    Svara

    1. Tack Kristina, dina ord värmer! Jag har funnit mycket tröst i djuren, men också i min fina familj såklart. Och så har jag skrivit mycket på sistone (dock inte på bloggen) men det har blivit mycket texter, dikter och sånger – det hjälper. Tusen kramar tillbaka! ❤

      Gilla

      Svara

Lämna ett svar till Nathalie Nylén Avbryt svar