Ni vet en sån där härlig vårdag när solen lyser från en klarblå himmel, vårfåglarna kvittrar från trädtopparna och den vindstilla, ljumna luften gör en alldeles varm av vårkänslor inombords? En sån dag var det igår. Morgonens tur med hundarna gick ner runt södra udden och blotta åsynen av det vildvuxna gräset och de fallna, döda trädstammarna fick det att riktigt klia i fixarfingrarna. Vi har sedan länge tänkt att hästarna ska få flytta ner dit framåt våren, dels för att det verkar vara bra bete men också för att Sven berättade för oss att det finns en hel del vattensork där. Vattensorkar har för övrigt en fäbless för fruktträdsrötter och har därför orsakat massdöd hos de gamla fina fruktträden och tydligen ska hästar, med sina bullrande hovklamp, skrämma dem på flykten (win win alltså!) Så, inspirationen tog fart och helt spontant insåg jag att det var dags att inleda Projekt Sommarhage. Det var vindstilla och precis lagom blött/torrt i marken för gräseldning så glad i hågen letade jag fram en tändare och en kratta och sen var jag igång.

Eldningen gick fint och jag jobbade metodiskt mot vinden, fram och tillbaka mellan små ”brandgator” som jag gjorde iordning för att hålla allt under kontroll. När jag kommit en bit ner mot vattnet såg jag att ett av de ihåliga gamla äppelträden som elden gått förbi stod och pyrde så Mobbi fick rycka in som brandman med vattenkannan. Jag fortsatte och elda klart och gick sedan upp och tog tag i kvällsutfodringen av djuren. Slutet gott, allting gott trodde jag…

…ända till Anders kom hem och jag stolt skulle visa honom mitt dagsverke då trädet till min stora förvåning fattat eld, trots vår tidigare vattenräddning. Den tidigare så supermysig eldningen övergick istället i ett smått panikartat släckningsarbete och efter att ha slagit våra kloka huvuden ihop (eller ja, typ Anders kloka huvud ihop med sitt eget) satte han in det tunga artilleriet. Först var det motorsågen som fick det hett om öronen och sedan fick traktorn hugga in på att släpa ut de glödande träddelarna ut i vattnet. Snygg räddning! Hur är det man säger nu, är sambon dum får sambon lida?! 😉

När vi var färdiga för dagen och tittade ut över udden utbrister Anders ”herregud, det ser ju ut som att självaste döden har dragit fram här.” Ett skräckinjagande månlandskap med kolsvart mark och fallna träd överallt. Ja, det såg onekligen ogästvänligt ut men det finns tacksamt nog en uppsida och i själva verket var jag väldigt nöjd med resultatet (trots det lilla missödet med trädet.) Askan ger näring åt det nya, fräscha gräset som är på väg upp där under och inom någon vecka kommer det att fullkomligt explodera av grönska. Hästarna kommer att ha bete hela sommaren lång och förhoppningsvis skrämmer de iväg en och en annan vattensork också, så att vi kan plantera lite fruktträd nästa år. Tjooohooo! 😀