Igår kväll bestämde sig Lillemor äntligen för att lamma, sist ut i raden av fyra. Med rosa nos, skimrande vit ull och en det ljusaste bräkandet av de alla måste det vara den absolut mest näpna varelse jag någonsin sett. En riktig liten goding! Lyckan över nytillskottet utbyttes dock väldigt snabbt i både förvåning och oro – mamman stångade sitt lilla lamm. Inte en gång, utan gång på gång och markerade hon tydligt att hon inte alls ville ha med den att göra. Att se en helt nyfödd liten stackare ty sig till den enda tryggheten som finns, bara för att bli bemött med iskall kyla och ett brutalt bortstötande av sin egen mor. Så fullkomligt hjärtskärande.

Ett telefonsamtal senare hade jag fått massor av tips, råd och pepptalk och kände mig lite bättre till mods. Enligt instruktion band jag upp tackan i ena hörnet av lammboxen, gned in den lilla (eller lille som det visade sig vara) med ”mammalukt” och hjälpte honom att få sig en liten skvätt råmjölk och så har vi fortsatt fram tills nu, snart ett dygn senare. Jag har hoppats att Lillemor skulle ha begrundat sina synder där hon stått i ”skamvrån” och vid det här laget förstått att det där faktiskt var hennes lilla lamm men inte än… Tydligen får man helt enkelt se till att själv vara envisare än tackan för då finns det en chans att det går vägen. Och om inte annat får lillkillen, Ragnar IV som han så vackert heter, lov att bli flasklamm på heltid. Det är inte optimalt men bättre en människo-mamma än ingen mamma alls. ❤

Kameran fick följa upp till fårhuset en sväng nu på eftermiddagen när lammgos stod på schemat. Jag satt där i halmen länge och väl, helt översvämmad av små nyfikna ulltottar, och reflekterade över att vårt första lammår faktiskt gått över förväntan ändå. Rita var först ut med att få sina bruna små lamm Runa och Ragnar för exakt en månad sedan. Sedan var det Majs tur att få sitt vita lilla bagglamm och vid det här laget hade vi insett att det skulle bli jobbigt (eller ännu jobbigare rättare sagt) vid slakten i höst om vi döper bagglammen, så han fick helt enkelt namnet Ragnar II med devisen att ”alla baggar heter Ragnar.” 😀 Saga var näst på tur att få det vita tacklammet Signe och det bruna bagglammet Ragnar III. Med Lillemors Ragnar IV inräknad blev det alltså 6 lamm totalt, varav fyra bagglamm och två tacklamm. Allihopa växer så det knakar och är friska, glada och busiga. Jag är så tacksam att allt gått bra hittills och hoppas bara nu att även minstingen klarar livhanken – vi håller både tummar och småklövar för det!

Ritas bagglamm Ragnar I

Sagas lamm Ragnar III och Signe

Sagas lamm Signe

Ett knippe busungar!

Sagas bagglamm Ragnar III

Rita och Maj

Ritas lamm Runa

Sagas lamm Signe smakar på mina byxor…

Sist men inte minst, en bild på mig och min favorittjej Runa. Den gosigaste av dem alla som är mer i knäet än på marken och fullkomligt älskar att bli pussad, klappad och kliad på. Idag tvingade hon mig att ta ”en sån där säääälfie” för hon har hört att det är hippt just nu. Tycker vi skötte oss rätt bra bägge två, eller vad tycker ni? 😉