När jag kom hem ikväll gick jag raka vägen från bryggan ner till hästhagen. Érica fick sig en välbehövlig genomborstning och så tog jag ut henne en sväng i nya beteshagen så att magen sakta får vänja sig vid det färska gräset. Det var så himla mysigt. Att sitta där på marken bredvid henne i solnedgången och reflektera över dagen. Precis som när man var liten, när man spenderade varenda vaken minut (och mer därtill) tillsammans med hästarna i stallet. Hon är beräknad att föla vilken dag som helst nu och magen är som en stor, rund pilatesboll där mitt emellan fram- och bakbenen. Längtar sååå efter att få träffa den lilla krabaten som är där inne! 😀

I helgen fick vi finbesök i form av Anders barn och barnbarn som kom ut till ön och firade valborg med oss. Vi eldade brasa, firade födelsedagar och åt och drack gott – superhärligt! I förrgår åkte jag också iväg till Örebro för att para Foxi med den tilltänkta hanen men det visade sig vara för tidigt i löpet. Idag var jag där igen med samma resultat så nästa gång jag åker dit hoppas jag verkligen att vi träffar rätt i höglöpet. För hur trevlig hanhundsägaren än är, är man hyfsat besviken när en tur och retur på fem timmar inte ger något resultat. Två gånger i rad. Men på torsdag blir det tredje gången gillt och då blir det säkert en fullträff (håll tummar och tassar!) Imorgon ska jag och systrarna träffa mäklare ute vid pappas hus och prata om det stundande arvsskiftet. Det har gått över tre månader sedan nu och det är fortfarande så overkligt att han är borta. Och att vi är i hans hus, utan honom. Men men, det ska bli skönt att få träffa systrarna i alla fall…

Apropå ingenting satt jag nyss och letade efter en bild på Foxi i datorn när jag råkade hitta dessa underbara bilder som jag bara måste dela med mig av. De föreställer grannpojken Edgar och våra småhästar Flicka och Flinga, när de bekantar sig med varandra i hagen på vår förra gård. Kommer ihåg den sommardagen så tydligt, för det är ett riktigt sånt där guldkorn i minnesbanken. För en gångs skull lyckades jag fånga ögonblicket med kameran, för den harmoniska känslan tycker jag liksom skiner igenom bilderna. Det är det verkligen något speciellt med djur och barn, eller hur? ❤