Med tanke på den politiska dramatik som utspelat sig i medierna idag skulle man kunna tro att rubriken syftar på det – men icke. Dramatik här hemma på ön brukar vara allt annat än politisk. Det handlar om spårlöst försvunna får, en otäck skogsbrand och en dödlig grävlingsattack…

För ungefär en vecka sedan försvann våra fyra tackor ur sin hage. Vi hade precis skiljt dem från sina lamm som gick i egna hagar en bit bort på ön och vi tänkte att de säkert hade rymt bort till dem. Vi letade både vid baggarnas och småtackornas hage men hittade ingenting. På kvällen gick vi en lång promenad runt markerna, med mathinken skramlande och ropade högljutt ”bäääääää” i hopp om att de skulle svara och låta sig bli ledsagade hem igen. Men inget svar hördes, och inget får syntes till. Vi antog att de hade lagt sig till ro för natten under något träd och beslutade oss för att ta en ny fårletar-promenad dagen därpå. Och så gjorde vi, utan resultat. Varje dag har sett likadan ut, i nästan en vecka har vi gått runt och bäat i skogarna (och ofta skrattat åt vad grannarna ska tro om oss!) men de har varit spårlöst försvunna. Ända fram tills en av grannarna såg dem på sin kanottur häromdagen. De rackarna hade sprungit så långt de kunde, från hemmet i sydöst ända upp till nordvästspetsen där det tog stopp. Och där hade de slagit sig ner och trivdes alldeles utmärkt, de hade gott att äta i den slybevuxna skogen och en privat badstrand med aldrig sinande vattenförråd. I förrgår hämtade vi hem dem med lastbåten, med samma hemmabyggda box som vi använde när vi fraktade hästarna över viken förra veckan (vilket för övrigt gick alldeles finfint!) Våra snälla grannar hjälpte oss att få på fåren på båten och sen var det bara att tuta och köra. Nu står damerna i en rymningssäker hage och mumsar gräs – superskönt att ha dem hemma igen! 😃

Strax efter fårdramatiken lagt sig kom nästa episod – skogsbranden. Grannarna ringde och berättade att de, på väg hem från fårhämtningen, sett att det brann på grannön så vi lastade i en massa hinkar i båten och kastade oss iväg illa kvickt. Det var en tragisk syn vi såg när vi började närma oss ön. Kolsvart mark, kolsvarta träd och ett hav av aska som täckte nästan hela ön. Elden hade dragit fram skoningslöst från en liten lägereld som någon campare inte släckt ordentligt. De hade redan hunnit släcka elden när vi kom men för säkerhets skull fortsatte vi att hälla hink efter hink på den pyrande marken. Efter ett tag åkte vi hem medan de andra stannade kvar tills räddningstjänsten hunnit fram (vilket var först åtskilliga timmar senare!) Så oerhört otäckt. Hade vinden legat på från ett annat håll hade gnistor kunnat ta sig över till Lindö och med tanke på hur vansinnigt torrt det är i markerna just nu vågar man inte ens tänka på vad konsekvenserna skulle bli. Samma kväll tog vi därför beslutet att köpa en riktig brandpump. För om nu olyckan skulle vara framme här hos oss vill vi inte stå maktlösa de timmar som hinner gå innan hjälp anländer…

När vi igårkväll satt på altanen och pustade ut efter all dramatik hände det som absolut inte får hända. Ett upprört skrik hörs alldeles intill huset. Det var skriket från en vettskrämd höna och vi tittade på varandra och sa nästan i kör ”det är Piloten!” Vi kastade oss handlöst ut ur huset till hennes undsättning. Till saken hör att hon precis ruvat fram fyra bedårande små kycklingar under farstutrappen och vi har inte haft mage att tvinga in henne i hönshuset när hon uppenbarligen trivts så himla bra i sitt lilla fina rede som hon byggt med sina egna två, tja fötter. Och i detta rede var det nu kaos. Piloten låg paralyserad och illa tilltufsad framför dörren och på andra sidan farstun låg en lika paralyserad liten kyckling och tryckte sig ner i lövverket så gott han förmådde. Hans tre syskon syntes inte till någonstans, men vi letade länge och väl med varsin ficklampa i den sena kvällens mörker. Med hopp om att kunna återförena dem båda försökte jag fånga Piloten, men hon blev bara ännu mer uppskrämd och flydde in i ett oframkomligt buskage. Jag famlade runt i buskaget och letade efter henne tills morgonrocken jag hade på mig blev helt kamouflerad av små kardborrar och benen sved av alla brännässlor innan jag gav upp. Dags för plan B. Jag fångade istället den (betydligt mer beskedliga) kycklingen och lämnade honom pipande utanför buskaget. Efter någon minut vågade sig modern ut till den lilla och vi kunde med glädje konstatera att planen fungerade. Kacklande och kucklande gick de båda tillbaka till redet och la sig tillrätta för natten. Men vad det nu än var som attackerat dem (grävlingen är en starkt misstänkt kandidat) så var den ju fortfarande där ute i mörkret och det kändes inte bra i magen att lämna dem där. Så vi improviserade helt enkelt ihop ett hönsfångar-nät av ett par filtar och slängde över Piloten för att kunna få tag i henne. Döm om vår förvåning när vi sedan också kunde fånga in inte bara en utan tre stycken helt oskadda små kycklingar, en sådan lycka! Även den fjärde hittade vi men den gick inte att rädda, den hade blivit biten mitt itu men dock inte blivit uppäten – förmodligen för att två högljudda människor kom utstormande ur huset och avbröt middagsfriden. Vi svepte in den lille i vitt papper och gav honom en hedrande liten begravning innan vi slocknade som två utblåsta ljus på huvudkuddarna.

Summa summarum har det varit ett dramatiskt dygn hemma på gården, men vi är såååå tacksamma att det ändå slutade hyfsat gott. Fåren är hemma igen helt oskadda efter en vecka på vift, skogsbranden är släckt och hann lyckligtvis inte sprida sig hit och Piloten och tre av fyra små ullbollar har livet i behåll. Slutet gott, allting (nästan) gott! ❤️