De senaste veckorna har det varit total torka. Inte en enda droppe så långt ögat kunnat nå. Varenda liten del av naturen har fullkomligt skrikit efter regn – och varenda liten del av mig likaså.

När jag var liten sa alltid mamma att "soliga sommardagar sitter man inte inne, punkt slut". Och det har verkligen följt med mig. När det är fint väder finns det alltid någonting att göra och då sitter man helt enkelt inte stilla. Och dagarna blir ofta intensiva. Vardagssysslorna varvas med jobb och däremellan vill man hinna med att driva framåt och uträtta ett och annat underverk också. Och så har det varit för oss. I princip hela sommaren, utan avbrott och utan semester. Vardag som helgdag. Och sedan en tid tillbaka har jag längtat efter en paus. Ett rofyllt vilorum med tid för eftertanke och reflektion. Och på något sätt har jag omedvetet kopplat ihop naturens torka med min harmoniska dito. Och längtat så innerligt efter regn. Ett riktigt skyfall då himlen verkligen öppnar sig och riktigt vräker ur sig allt som hittills hållits inne. Hållits tillbaka. Och i flera veckor har jag tänkt att "så fort det blir en regnig dag ska jag krypa upp i soffan med en kopp te och vägra lämna morgonrocken på hela dagen." Idag kom äntligen den dagen. ❤️

Det händer inte så ofta att jag tar långa sovmorgnar för jag brukar i vanliga fall vakna av mig själv redan vid sjusnåret, men imorse sov jag ända till klockan tio. Redan från den sekunden mitt medvetande vaknade till och jag hörde regnet smattra utanför balkongdörren, redan då kände jag en sån fullkomlig harmoni. Äntligen! Jag lagade ihop en god brunch till mig och Anders, som för övrigt varit igång sedan sju imorse med att bygga hönshus. Strax efter elva stod allt på bordet. Ett tänt ljus, mannagrynsgröt, hembakt bröd och min "pappamugg" med ett supergott chaité. Vi fick en riktigt mysig stund tillsammans och reflekterade över just stress och harmoni. Och över att det känns som om 90% av vår energi på sistone gått åt att släcka bränder. Ja alltså, en gång var det ju brandsläckning i ordets rätta bemärkelse men alla andra gånger har brandsläckningen snarare handlat om att lösa akuta problem i vardagen. Och det känns liksom inte som att vi någonsin kommer ikapp. Och får känna den där efterlängtade balansen. Men bara genom att dryfta våra tankar och funderingar tillsammans idag känns det som att vi kom ett steg närmare och blev aningen mer harmoniska. För stunden i alla fall. Men vi har en strategi för hur vi ska göra för att "plana ut" och vi är verkligen på god väg…

Efter bruchen har jag lyssnat lite på ljudbok och bäddat rent i sängen, som för övrigt fick sig en alldeles ny och fin sänggavel i fredags (Jysk hade rea och jag kunde inte motstå.) I eftermiddag har jag bestämt mig för att måla naglarna, ta en lång dusch och framförallt fortsätta att njuta av regnet jag väntat på så länge. Och sitta här och avnjuta min goda kopp té – i regn och ro. 😍