I söndags var det äntligen dags för den alldeles bedårande lilla shettishingsten Malte att resa hela vägen från Töreboda hit till oss. Malte ägs av min vän Ida och var på sommarkollo hos oss även förra året, då med förhoppningen om att det skulle bli ett litet Malteföl men icke… Bättre lycka nästa gång tänkte vi och bestämde oss för att göra ett tappert försök i år igen. Det var ett ståtligt ekipage som rullade in vid strandkanten, en stor jeepliknande bil och ett hästsläp anpassat för fullstora tävlingshästar. Självklart i matchande nyanser av mörkgrått. Med en filmstjärnas självsäkerhet entrade han scenen, Lilla Malte. Gick ur transporten, fick på sig en av hundarnas flytvästar (mest för att det var så galet gulligt!) och gick utan problem rakt upp på lastbåten för vidare färd mot Lindö. Han är så störtcool alltså… Ja, Daniel är också cool i sina brillor men Malte är ändå snäppet coolare – med eller utan brillor! 😉

Väl på andra sidan viken släppte vi lös Malte tillsammans med mina små shettistjejer Flicka och Flinga och såg för vårt inre hur det skulle bli ett minst sagt kärt återseende – som i ett rosaskimrande glitter skulle Malte och Flicka mötas på halva vägen, nosa lite på varandra och sedan springa sida vid sida och kasta förstulna blickar på varandra som ett sånt där klassiskt nyförälskat par. Tänk så fel vi hade… Mötet förlöpte i omväxlande slagsmål och omväxlande kapplöpning. Malte, som till en början var den som testosteronstinn jagade tjejerna, insåg till sist att det var två stora mot en liten varpå det hela övergick i att tjejerna jagade honom (som kan ses på den korta filmsnutten vi fick till här nedanför.) Dock jagade de inte honom av samma anledning som han jagade dem – hahaha! 😂

När lugnet väl hade lagt sig lite i hästhagen och Malte var installerad hos tjejerna gav vi Ida och Daniel en rundtur på gården, en långpromenad i västra skogen och sedan lite mat i magen. Ända sedan jag tog jägarexamen och fick min vapenlicens har jag haft ”inskjutande av vapen” uppskriven på to-do-listen men aldrig riktigt kommit till skott (hahaha, så fyndigt detta lät när jag läste igenom det i efterhand! 😜) Lyckligtvis råkade Daniel vara både en erfaren jägare och yrkesmilitär så efter en försiktig fråga om hjälp och ett jakande svar bar det av ut mot ängen. Han satte upp en skjutbana på åttio meter och gjorde grovjobbet med skjutandet sedan instruerade han mig hur jag skulle göra, väntade tålmodigt och berömde mina resultat. Det kändes verkligen superbra att äntligen få det gjort, en sten föll från axlarna och nu står ingenting längre i vägen för min första jakt…

Efter en snabb middag bestående av frysta lunchlådor (ingen söndagsstek här inte) var det dags för hemfärd – typiskt att allt roligt tar slut alltför snabbt. Vi bestämde att vi gör en favorit i repris framåt slutet av oktober med både verkande av hästhovar, skytte och allmänt myspys. Note to self; kompensera förra matfiaskot genom att bjuda på en riktig brakmiddag! 😅👌🏼