Om jag hade varit hund, hade jag också stått längst fram i båten när vi åkte hemåt över fjärden igår. Men jag njöt lika mycket som Tross ändå. Med vinden i håret och Lindö i sikte styrde vi kosan hemåt efter nästan två långa veckor på vift. Och alla jobbiga saker lämnade vi, som vanligt, på bryggan på fastlandet. Det är en sån obeskrivligt härlig känsla, varje gång man sätter sig i båten och känner den där magiska känslan av frihet. Lugn. Och tacksamhet över att få komma hem till vårt alldeles privata paradis på jorden. ❤️

De senaste två veckorna har inte varit någon dans på rosor. Pappas hus skulle renoveras, städas och stylas inför fotografering och visning. Och precis som det alltid är, var det givetvis betydligt mer jobb än vi trodde. Att spackla, slipa, måla, spika, skura och feja är ju tungt arbete – och under tidspress är det än mer fysiskt ansträngande. Men den psykiska ansträngningen som det visade sig vara, hade jag nog inte riktigt räknat med. Att städa bort små små hårstrån från badrumsskåpet och helt plötsligt inse att det är pappas små små skägghårstrån man städar bort. Att det är pappa man städar bort. Oerhört jobbigt. Men vi har försökt hålla modet uppe och jobbat på bra ändå. Valparna har varit med och agerat hejarklack och pausunderhållning och så har Anders och svågern också varit där och hjälpt till med det vi inte kunde göra själva. Här kommer lite blandade bilder;

Men självklart har det varit skratt också och inte bara tårar. Jag och syster har haft riktigt roligt tillsammans och framåt slutet var det en ren fröjd att få inreda och piffa till allt. Och skönt också när de sista pusselbitarna föll på plats och vi kände att vi kunde vara stolta över resultatet. Och jag vet att pappa skulle ha varit både nöjd och stolt han med. ❤️

Nu ligger huset ute till försäljning på hemnet och det känns sååååå skönt att ha rott detta i land. Nu ska jag njuta av att äntligen vara hemma igen och av detta andrum som förhoppningsvis kommer nu. Liksom lugnet efter stormen. Här kommer lite piffiga bilder! 😍