Så länge jag kan minnas har jag regelbundet skrivit dagbok. Så fort jag lärde mig att bilda ord och meningar av bokstäver har jag älskat att skriva. Jag har inte skrivit om vad jag gjort i vardagen utan snarare hur jag känt, tänkt och mått. Min dagbok har alltid gett mig ett privat utrymme att reflektera öppenhjärtigt kring livet och allt som hör därtill…
Efter att ha sett dokumentären "Ett slags liv" om Lars Winnerbäck (som för övrigt är en av mina största förebilder i just skrivandet) på bio ikväll kände jag ett enormt behov av att få skriva. Reflektera och skriva. Jag letade överallt men kunde inte hitta dagboken någonstans. Men när jag tänkte efter, insåg jag att sist jag skrev i den var när pappa just gått bort och att de sista oskrivna bladen gick åt när jag skrev ur mig all sorg. Men det underliga i det här, är hur det kommer sig att jag inte känt något behov av att skriva på hela nio månader? Att jag inte stannat upp och reflekterat, såsom jag alltid annars gjort? Att jag sedan pappas bortgång liksom stoppat huvudet i sanden och utan att ens vara medveten om det? Ytterst underligt. Och extremt ovanligt för att vara jag.
Hur som helst, jag invigde helt enkelt en ny dagbok och hela kvällen har varit magisk från början till slut. Bara jag och mig själv. Tid för reflektion och eftertanke. Tid att hinna ifatt mig själv litegrann och fundera fritt kring alla tankar och känslor. Den senaste veckan har jag landat i soffan nästan varje kväll och njutit av den värmande, sprakande och ljuvligt doftande elden i öppna spisen. Men först ikväll känner jag att jag landat på riktigt. Här i soffan framför den förtrollande elden. Jag har skrivit så att pennan glöder. Den glöder verkligen av alla oskrivna ord som så länge längtat ut. Den flyger fram över pappret, så fort att jag knappt hinner med själv. Det är som om själen visar vägen och huvudet bara följer med. Jag gråter och skrattar, om vartannat, och låter alla känslor få finnas i en och samma kropp – på en och samma gång. Och för första gången på över nio månader känner jag ett sådant lugn i både kropp, hjärta och själ. Den här magiska stunden av reflektion har gett mig en nästintill obeskrivlig känsla av total medvetenhet. Insikterna sköljer över mig som vågor, en efter en, och jag böljar harmoniskt med som om det vore det mest naturliga i hela världen. Magiskt är verkligen ordet!
Hur är det för er, skriver ni dagbok? Eller använder ni kanske bloggen att reflektera i, istället för i en dagbok? Eller kanaliserar ni tankar och känslor på något annat sätt än i skrift? Eller känner ni kanske inte ett lika stort behov som jag av att aktivt reflektera över livet? Jag är såååå nyfiken – kommentera gärna. Varm godnattkram och trevlig helg till er allihop! ❤️
att leva sin dröm 
Känner igen mig där, i det där med att skriva. Som ung skrev jag i dagbok sgs dagligen, men nu är det mitt bloggande som tar hand om skrivklådan. jag tror det där med att reflektera över livet är nog väldigt nyttigt, men det gör inte jag öppet på min blogg. Skrikvlåda har jag alltid mer eller mindre haft och som 12 åring skrev jag min första bok. Dock inget som någonsin blev publicerat, men ändå… kanske jag borde ta tag i saken och skriva en till. 🙂
GillaGilla
Ja, bloggandet kanske också till viss del ersätter dagboken reflektionsmässigt? Även om man som du skriver kanske inte delar med sig av precis allt… Spännande med bok, det tycker jag absolut du borde göra igen – jag kan bli din första läsare! 😃🙋🏼
GillaGillad av 1 person
Min första dagboksanteckning gjorde jag 1980 där jag skrev ”idag kom Plutten”. Det var min lillebror som föddes och jag var 9 år. Sen dess har jag skrivit. Men senaste 12 åren är bloggen min dagbok. Den har gett mig ro när jag behövt, gett mig perspektiv när jag fått kommentarer o på köpet har jag fått ett gäng tjejkompisar runt om i landet och vi försöker ses när ngn har vägarna förbi olika landsändar. Vi har också varit på några stadsresor ihop. Så det har summerat blivit en jäkligt bra dagbok 😁
GillaGilla
Wow, så fantastiskt! Inte bara att den ger ro och perspektiv utan faktiskt nya vänner – det blir svårt för vilken dagbok som helst att slå det! 😃👌🏼
GillaGilla
Det blir interaktivt med kommentarer o input. Grymt.
GillaGillad av 1 person
Jag skrev mycket som tonåring och ung vuxen och när barnen var små. På senare år skriver jag vissa bitar på bloggen, men långtifrån allt.
Jag har valt bort att skriva dagbok om livets svårigheter. Anledningen är att gamla, numera helt bortglömda, tankar kom tillbaka när jag hittade gamla anteckningar vid en vindstädning. Hade du frågat mig innan hade jag svarat att det året var ett bra tid, men mina anteckningar sa något helt annat. Vad är det jag minns nu? Det svåra. Det jag hade bearbetat, släppt och gått vidare från.
Skriver jag av mig nu (för det gör jag trots allt ibland) så slänger jag det direkt efteråt. Jag tänker så här: livet är för kort för att inte gå vidare och minnas det som trots allt var bra.
Kram Kristina
GillaGilla
Klokt! Det är ju egentligen inte för dokumentationens skull man skriver av sig utan som du skriver, för att bearbeta. Känner igen mig så mycket i det, för när jag själv läst gamla dagböcker häpnar jag över att man ibland minns något vitt när man ser tydligt och klart att det är svarta rader – och ibland faktiskt tvärt om. Ja, bloggen kanske också ersätter till viss del – kan ju vara därför jag inte skrivit dagbok på länge!
GillaGilla
Bloggen håller jag fri från inre funderingar, men de får desto större plats i min dagbok. När jag känner behov av det. Det kan mycket väl gå nio månader mellan varven. Men jag läser också samtidigt det jag tidigare skrivit, om tidigare insikter och reflektioner. Dagbok, och skrivande, är ett mycket effektivt sätt att reflektera över sitt liv. Håller helt med dig där! *tummen upp*
GillaGilla
Helt rätt! Jag tror också att det är bra att skilja på dagbok och blogg, det är ju två helt skilda forum – ett öppet och ett stängt. Och egentligen kanske man behöver både och, kanske att de kompletterar varandra och finns där i olika delar av reflektionsprocessen? Ja, tummen upp för reflektion i största allmänhet! 😃👍🏼
GillaGilla
Min blogg är rätt så personlig, någon dagbok har jag aldrig skrivit, men jag tycker om att uttrycka mig i skrift. Sen måste man ju förstås välja vad man skriver på sin blogg. Det man skriver om släkt och vänner måste vägas på guldvåg, men själv har jag nog ingen direkt spärr på vad jag berättar om mig själv och mina hobbies.Lät göra tre böcker av mina blogganteckningar som ett minne till våra barn och barnbarn och är faktiskt rätt nöjd med bokförlaget! I datavirusens tidevarv kan ju allting hända, så att ha det till pappers är kanske inte så dumt, om de nu inte brinner förstås. Men allting kan man inte skydda sig ifrån. Ha det gott!
GillaGilla
Wow, vilken fantastiskt bra idé!! Det blir ju nästan som en självbiografi fast i en lite modernare tappning. Nu blir jag ju väldigt inspirerad att göra detsamma, vilket förlag vände du dig till? Eller gjorde du det helt själv? 😊
GillaGilla
Har alltid skrivit dagbok och gör det fortfarande. Bloggen är inte lika personlig och vi får se hur den utvecklas i framtiden.
GillaGilla
Spännande hur de två verkar kompletterar varandra så bra, dagboken och bloggen…
GillaGilla