”Elsa steg inte upp ur sängen idag när jag kom med maten, hon låg bara där och flämtade. Och så har hon någon sorts kramp i benen också.” Mobbi sa det på väg in från att ha tagit sin sedvanliga morgonrunda och utfodrat alla djuren. Han vet att vår gris heter Eivor, men ibland glömmer han bort hennes namn och då får hon helt enkelt heta Elsa. Grisen som gått rakt in i hjärtat sedan den första dagen vi träffade henne och som vi lovade Sven att ta väl hand om sista gången vi träffade honom, innan han själv gick bort. Grisen som alltid har strosat fritt här i trädgården och som smaskat i sig både äpplen, körsbär och de andra djurens foder så fort hon kommit åt. Ingen vet riktigt åldern på Eivor, förutom Sven då såklart, men förmodligen uppemot en femton-sexton år. Alltså betydligt äldre än vad grisar brukar bli och kanske även äldre än vad en gris bör bli. För på sistone har hon blivit sämre och sämre. Hon har hört dåligt, sett dåligt, gått dåligt och hur mycket högkvalitativt foder vi än försökt ge henne så har hon magrat av mer och mer. Åldern har helt enkelt tagit ut sin rätt. Så visst har vi haft på känn att hon en vacker dag inte skulle orka med det här jordelivet längre. Men ändå knöt det sig i magen på mig när jag hörde de där orden – Elsa steg inte upp ur sängen idag… ”Brukar hon alltid stiga upp när du kommer med maten på morgnarna?” frågade jag fast jag egentligen innerst inne visste svaret på den frågan, annars hade Mobbi inte ens sagt något om det. ”Ja, omedelbart” blev hans svar och jag förstod instinktivt att den där dagen vi bävat för nu var kommen.
Anders och jag gick med raska steg upp till henne. Väl framme vid ladan klev vi försiktigt in och eftersom Eivor hör så dåligt så halvskrek vi som vanligt ”HEJ EIVOR, HUR MÅR DU IDAG?” Ingen reaktion. Anders satte sig på huk och klappade henne först över ryggen och sedan kliade han henne bakom öronen, sådär som vi alltid gör när vi möter henne någonstans ute på gården. Ingen reaktion nu heller. Vi såg att hon andades, vi såg att hon med trötta ögon tittade in i ladugårdsväggen och blinkade då och då men vi såg också något annat. Hennes små grisben liksom krampade till med jämna mellanrum och hon drog upp benen intill sig nästan som i fosterställning och man hörde på hennes andning att det var allt annat än skönt. Hon hade ont, riktigt ont. Vi tittade på varandra med tårfyllda ögon och insåg båda två vad som behövdes göras. Vi pratade en stund med henne och klappade henne lite till, innan vi gick ut från ladan och pratade ihop oss. Hur fruktansvärt jobbigt det än var, så var det dags. Inte en minut till skulle hon behöva lida såhär.
Med tunga steg gick vi till vapenskåpet och hämtade geväret och med ännu tyngre steg gick vi tillbaka upp mot ladan. Eftersom jag alldeles nyligen tagit min jägarexamen och fått min vapenlicens har jag inte hunnit skjuta ett enda vilt. Visst har jag övat en massa, både på skjutbanan och här hemma, men aldrig faktiskt skjutit ett levande djur. Och att Eivor skulle bli det första djuret jag skjuter… Vårt husdjur. Vår älskade familjemedlem, vän och goaste gullegris. Även om jag visste att hon var döende, även om jag såg hennes smärta och kände att det enda jag gjorde var att förkorta hennes lidande så var det tungt. Jag kan inte ens beskriva hur blytungt mitt hjärta var när jag laddade geväret, siktade och sköt.
Tack och lov höll jag nerverna i styr och satte kulan mitt i prick. Hon dog ögonblickligen. Men när jag tittade upp från kikarsiktet och konstaterade faktum gick det inte att hålla tårarna tillbaka längre. Jag grät, Anders grät och vi omfamnade varandra och grät tillsammans som två stora barn som tappat både lördagsgodiset och veckopengen. Och där stod vi och storgrät i famnen på varandra. Länge. Sedan hämtade vi Mobbi och spadarna och så hjälptes vi alla tre åt med att se ut den bästa begravningsplatsen på hela ön, invid den stora stenen där ängen övergår i ekbacke. Precis bredvid Eivors favoritplats på jorden – äppelträdet där hon så många gånger stått och mumsat i sig fallfrukt. Där begravde vi henne. Tillsammans med tre äpplen, som vi tänkte hon kunde ha som färdkost på väg till himlen. Och sedan snickrade vi ett kors av finaste ek och graverade in hennes namn. Eivor.
Det kändes ändå bra, att ge henne en fin begravningsplats och att ära henne såsom man gör när någon som man älskar har gått bort. Och det känns också bra att tänka att hon är hos sin Sven i himlen nu, att han återigen plockar upp hundgodiset han alltid brukade ha på sig ur fickan och ger henne en näve. Att veterinären och grisbonden Sven nu har sin sista gris hos sig. Och att denna gris också slipper lida mer i sitt jordeliv. Ja, hur jobbigt det än är att skriva det så känns det bra. Oerhört tungt, men ändå bra på något sätt. Men det kommer att bli tomt här på ön utan henne. Väldigt tomt. Jag kommer att sakna hennes gemytliga strosande här i trädgården. Hennes egendomliga små grymtningar. Hennes vänliga grisögon. Ja, vi kommer att sakna henne allihop. Världens bästa gris, vår lilla Eivor. ❤
att leva sin dröm 
Tungt att läsa, men också fint 💔
GillaGillad av 2 personer
❤
GillaGillad av 1 person
Du skriver så det går rakt in i hjärtat Nathalie! Känner med dig, med er. Så fint ni begravt henne, Eivor, så skönt att få ha henne kvar på gården💕
GillaGilla
Det värmer hjärtat, tack! Ja det är skönt att ändå ha henne kvar på gården och kunna lägga en liten blomma på graven när man går förbi. ❤
GillaGillad av 1 person
Håller med, jätte fint skrivet. Tårarna på väg flera gånger. Vet hur det är att förlora ett djur/ en vän. Skönt att ha henne nära. Hon kommer strosa omkring på ön fast ni inte ser henne. Starkt av dig att hjälpa henne till ro. Massor av kramar.
GillaGilla
Ja, hon kommer garanterat att strosa runt här även framöver, äta sin fallfrukt och gå ner en sväng till sjön och dricka lite. Tack för fina ord, de värmer! ❤
GillaGillad av 1 person
Uppenbarligen en gris som fick ett väldigt fint och långt liv, jag kan förstå sorgen, men samtidigt har ni gett grisen ett liv som är få grisar förunnat.
GillaGilla
Sant! Det är få grisar som får leva sitt liv så länge som Eivor fick – och dessutom har hon haft ett alldeles underbart grisliv här på ön..
GillaGilla
Fantastiskt skrivet. Och så tungt. Och så vackert ni gjorde det.
Som erfaren skytt och blivande jägare (har uppskjutningarna kvar) kan jag mycket väl relatera till känslan av att tvingas ta sitt ansvar och förkorta ett djurs lidande, tamt såväl som vilt. En stor bedrift som du ska ha all heder av.
GillaGilla
Tack för dina snälla ord Gunilla, de värmer hjärtat mer än du anar! ❤ Ja, hur tungt det än var (är!) så känns det ändå som rätt beslut för Eivors skull – vi förkortade hennes lidande och det är jag tacksam för att jag ens klarade av att göra…
GillaGilla
Vilket fint inlägg! Vilken lycklig gris. Inte många grisar så får ett så förnämligt och långt och kärleksfullt liv.
Här rinner en tår över Elsa-Eivors liv och sista andetag.
Så vackert och känslosam historia ❤
GillaGilla
Tack snälla! Ja, det är nog inte många grisar på den här jorden som får ha ett så gott grisliv som Eivor fått så det får vi, mitt i sorgen, försöka vara tacksamma för. ❤️
GillaGilla
Så fint du beskriver kärleken till någon, hon verkade ha haft ett fantastiskt liv hos er som få grisar förunnar! Saknaden kommer vara stor men försök minnas de glada stunderna. Starkt gjort av dig att avsluta hennes lidande ❤ Själv bor vi på gård med djur så känner verkligen med dig, det är absolut inte lätt men det är vår plikt som djurägare att se till det slutar värdigt och de gjorde ni med bravur. Jätte fin gravplats har dessutom ordnat! ❤
GillaGilla
Ja, inte var det lätt men precis som du skriver – ansvaret som djurägare sträcker sig längre än bara omhändertagande i livet, utan även omhändertagande när det är dags att avsluta livet. Tack för fina ord, de värmer hjärtat! ❤️
GillaGillad av 1 person
Ååhh … så sorgligt … men samtidigt så är det livets gång och tänk ett så fantastiskt liv hon fick leva! Starkt av dig att klara detta svåra. Skönt ändå att veta att hon slipper lida.
GillaGilla
Ja precis, hon fick ha ett riktigt långt och gott grisliv och det är skönt att veta att vi hjälpte henne ifrån lidandet. ❤️
GillaGillad av 1 person
Så sorgligt, men så fint ändå ❤
Det får mig att minnas en gammal upplevelse jag hade på ett djurhem i England för tjugo år sedan. Vi flyttade ett vietnamesiskt hängbuksvin ur sin hage där det också stod en galt, hon fastnade nämligen i leran. Hon fick komma in på gården och hänga med oss, lyllo hon, tänkte vi. Men hon slutade helt äta och fick feber (ta tempen på en gris var en … utmaning) och ägarinnan konsulterade grisexperter via fax – internet var i sin linda.
Sorg! Det var deras svar. Hon saknade galten. Så vi lade ut plastmattor hon kunde gå på i leran och direkt de var tillsammans igen började hon äta, febern puts väck.
Det säger en del om grisen som djur, så jag förstår att ni saknar er Eivor.
GillaGilla
Ååh vilken fin historia – tack för att du delar med dig! ❤️ Ja, grisen är ju att likställa vid en hund och kan känna precis samma känslor som oss – och sorg är ju bland de värsta. Min egen morfar dog av sorg när han miste mormor, så det är inte att leka med. Skönt att ni återförenade dem och att det vände! 😊
GillaGillad av 1 person
Brustet hjärta är ju rent medicinskt någonting som kan hända, så sorgen kan verkligen vara kraftfull.
Att äldre följer varandra händer ibland, fint på något vis om än sorgligt. Min farmor dog 53 dagar efter farfar.
GillaGilla
Ja verkligen kraftfullt! Även om det är oerhört sorgligt så finns det ändå någonting fint och vackert med det. ❤
GillaGillad av 1 person
Kramar! ❤ Jag vill skriva något tröstande, men orden kommer lixom inte ur mig. ❤
GillaGilla
Det är inte orden som räknas, det är omtanken. Tack! ❤️
GillaGillad av 1 person
❤ ❤
GillaGillad av 1 person
Starkt av dig att trots sorg kunna ge Eivor ett värdigt slut. Kram
GillaGilla
Tack snälla! ❤️
GillaGilla
Jag blir så varm i hjärtat av människor som behandlar sina djur med kärlek, värdighet och respekt.
Det är så otroligt svårt att skiljas från vänner.
❤❤❤
Djur med sina kloka själar skapar speciella band till oss människor.
De lär oss mycket om mycket med sin klokskap.
Jag tror alla våra djur fortsätter till någon slags annan tillvaro och att vi på något sätt ses igen.
Jag blir så rörd av din fina text.
❤❤❤
Kram från
Annica
GillaGilla
Hej Annica och tack för de fina orden, de värmer hjärtat! ❤️ Ja, vi tycker att alla djur ska behandlas med kärlek, värdighet och respekt – oavsett om det är en älskat husdjur eller ett lantbruksdjur på gården. Alla har samma värde och är ju en del av flocken, fast med olika ”syfte” såklart. ❤️
GillaGilla