Världens bästa Byggledare Mobbi

Nathalie Nylén

Häromdagen tog jag och Mobbi en kopp té ihop. Vi pratade om allt och ingenting, precis som vi alltid brukar göra, och så passade jag på att föreviga ögonblicket genom att smygfota lite. I brist på hembakat fikabröd skar jag två centimetertjocka skivor av den färdiga pepparkaksdegen jag hade i kylen och bjöd på, vilket kanske inte var världens vackraste fikatillbehör men smarrigt var det i alla fall. Och det är ju faktiskt huvudsaken, eller? 😂

När jag sen gick igenom bilderna på kameran fylldes jag med en sådan enorm tacksamhet över att den här fantastiska människan finns i mitt liv. Han betyder ju så oerhört mycket för mig, har alltid gjort och kommer alltid att göra. Tillsammans med min mamma, farbror och kusin utgör han den lilla skara av nu levande människor, som har funnits med mig ända sedan jag föddes. Och smeknamnet Mobbi, ja det kommer helt enkelt ifrån att jag inte kunde säga morbror utan det blev istället ”mobb.”

DSC_0523DSC_0527DSC_0531

Ja, här har ni honom. Världens bästa morbror, familjemedlem och extrapappa – Bo Sundberg. På ett tidigare inlägg fick jag frågan vem han var och svaret är att han är en av mina absoluta favoritpersoner på denna jord. Han har världens bästa humor, är den snällaste personen jag känner och har ett hjärta av guld. Så otroligt många, långa och härliga samtal vi haft tillsammans genom åren – om livet, döden och allt däremellan. Och så oräkneligt många gånger som han funnits där för mig och ställt upp i vått och torrt och ur och skur, allt från att skjutsa mig till ridlektioner till att låna ut pengar när jag inte haft råd med studentkläder (som han för övrigt, när jag väl lyckats sparat ihop pengarna jag var skyldig honom, lät mig använda till roligare saker.)

När min moster gick bort för drygt fem år sedan blev både han, jag och resten av familjen helt förkrossade. Men han, som varit gift med henne i över 40 år, tog det givetvis hårdast av alla. Någon månad senare tvingades han att gå i pension från företaget han arbetat för nästan lika länge som hans äktenskap varat och ni kan själva räkna ut ungefär hur han mådde då. Inte. bra. alls. Vid den här tiden jobbade jag inne i Stockholm och även fast jag kunde ha med mig Vilja varje dag om jag så ville, började jag lämna in henne till Mobbi på morgnarna innan jag åkte till jobbet. Helt enkelt för att han skulle ha en kompis att gå ut med och ta hand om på dagarna. Någon som behövde honom. Och min ”kupp” gick hem kan man säga. Han och Vilja trivdes alldeles utmärkt i varandras sällskap och sakta men säkert blev hans värld mindre och mindre kolsvart. Och jag vet att Vilja hade en oerhört stor del i det, som han såg det var hon hans lilla ljusstråle i en i övrigt mörk, kall och sorgsen värld. ❤️ Tiden gick och de blev alltmer fästa vid varandra och en vacker dag när jag skulle hämta Vilja efter jobbet ville hon inte följa med. Hon ville stanna kvar hos Mobbi. Där och då blev jag såklart ledsen över det, men såhär med facit i handen var det egentligen det absolut bästa som kunde ha hänt. Även om Vilja valde bort mig framför Mobbi så förlorade jag henne inte, hon fanns kvar i mitt liv ändå. Och Mobbi också. För vem vet vad som hade hänt med honom om han inte sett den där ljusstrålen…

DSC_0533DSC_0541

När jag köpte Ekeby Gård började Mobbi och Vilja åka dit med mig på helgerna och hjälpa till med renoveringen. Mobbi titulerades ”Byggledare vid Ekeby Gård” och Vilja fick den ärorika titeln ”Byggledarhunden.” Renoveringen gick som en dans och om man frågade honom hur det gick med tex målningen var svaret alltid ”hur kan det gå annat än bra, jag är ju född i en målarburk” (och var det snickrandet man undrade över så var det givetvis en snickarboa han var född i.) Och självförtroendet var alltid skämtsamt på topp också, visste ni förresten att Mobbi är den bästa golvläggaren i Norra Europa? Ja, även den bästa kaklaren i Norra Europa. Och bara så att ni vet är han även den bästa skruvaren i Norra Europa också. Älskade Mobbi – alltid ett skämt på lut! 😃

Efter några månader hade vi fått in rutinen och varje fredag åkte vi från Stockholm glada i hågen och varje söndag deppade vi tillsammans i bilen på vägen upp till Stockholm igen. Tills en söndag i maj då han sa ”men, jag som är pensionär och inte har något jobb jag måste gå till imorgon kan ju lika gärna stanna här på gården och fortsätta renovera.” Och så blev det. Mobbi och Vilja flyttade in på gården och först framåt sommaren kom vi andra efter. Tre år senare var det dags att flytta till Lindö och självklart följde han med även hit. Och titeln följde också med då vi överenskommit att det handlar om en livslång ”anställning” utan möjlighet till uppsägning – därför kallas han numera för Byggledare Mobbi vid Lindö Gård. Här bor han och Vilja i en egen liten lägenhet i huset som vi kallar Diplomatbostaden och hjälper oss med både renoveringen, hushållet och alla gårdens djur. Vilket jag är så djupt tacksam för. Tänk vilken ynnest egentligen, alla i hela världen borde få ha en alldeles egen Mobbi! ❤️

Fast ni har ju säkert en alldeles egen Mobbi, någon som betyder sådär oerhört mycket för er? Berätta gärna! 

DSC_0124

28 reaktioner till “Världens bästa Byggledare Mobbi”

  1. Så vackert! I korta perioder har jag fått vara något av en Mobbi för olika personer, snart behöver jag en själv på grund av att orken troligtvis minskar år för år! Tyvärr har jag ingen lägenhet att erbjuda, och inga kandidater står på lut heller! Du är lyckligt lottad!!

    Gilla

    Svara

  2. Nej, någon Mobbi kan jag inte påstå att jag inte längre, mormor var nog det närmate jag kommit att ha en. Hon är borta sedan mer än 20 år men jag saknar vår gemenskap. Däremot har jag märkt att här i blogglandia finns underbara vänner som tröstar, stöttar, får mig att skratta och så oändligt mycket mer. De och de få vänner jag har i min närhet gör att jag ändå känner mig lyckligt lottad ❤

    Gilla

    Svara

    1. Tänk att man slutar aldrig att sakna de nära och kära som inte finns med en längre, hur lång tid som ändå går… Men ja, man får uppskatta de som finns, oavsett om man umgås fysiskt eller här i bloggvärlden tex. Vänskap är ju vänskap hur den än ser ut! ❤️

      Gilla

      Svara

  3. Ingen numera, det är sedan två år tomt på den platsen som Mobbi fyller hos dig.

    Men det fanns tills för så länge sedan två personer som fyllde mitt liv med tillförsikt och tro. Du vet, sådana som aldrig sviker. Den ena av dem var min närmaste vän i 40 år. Den andra i över 50 år.
    Just det bär mig i dag. Döden kan man inte säga emot, men man kan låta fina minnen leva.

    Jag läser om er och blir innerligt glad, bl.a. Över just Mobbi.

    Gilla

    Svara

    1. Beklagar din förlust! ❤️ Precis så är det, döden är så definitiv och ingenting man kan rå över men det man KAN rå över är livet och ta tillvara på det så gott man kan. Tack för dina fina ord! 🙏🏼

      Gilla

      Svara

  8. Så underbart det måste vara, hade önskat att jag hade haft en Mobbi. Du kan känna dig lyckligt lottad som har en så underbar vän, min pappa kan man nog kalla en sådan person hjälpte i vått och torrt…

    Gilla

    Svara

  9. Oj vad fint skrivet och vilket hjärta av guld du har. Jag har själv min dotters pappa på nära håll trots att jag är omgift, som en del av vår familj. Låter helknas för andra, men va f-n, livet är kort och trivs man med personer i sin närhet så ska man ta till vara på dem… du är så klok…

    Gilla

    Svara

    1. Håller med dig till fullo! Livet är alldeles för kort för att göra vad man ”borde”, eller vad andra tycker är passande. Nej, sann vänskap ska tas väl tillvara – oavsett hur den ser ut! ❤️

      Gilla

      Svara

  10. En helt underbar bit av ditt liv jag fick ta del av, jag kände verkligen sorgen, glädjen och kärleken, till och med småfnissade (maken ligger och snarkar bredvid mig). Det lyckliga finns i allas liv lite här och där, det är en gåva att få ta del. Kram

    Gilla

    Svara

  12. Äntligen fick jag svar på min fundering över Mobbi. Och så fint berättat, tack för ännu en del av ditt liv. Jag upphör aldrig att häpna över dina drivkrafter och hur du inrättar ditt liv. Befriande och inspirerande. Jag skulle också vilja ha en Mobbi. 🙂

    Gilla

    Svara

Lämna en kommentar