Dagen började redan 04.30 imorse då jag vaknade och inte kunde somna om. Passade på att krypa tätt intill Anders och med hes, nyvaken morgonröst sjunga grattis-på-namnsdagen-sången. Så himla mysigt sätt att starta dagen på! 04.45 var jag klarvaken. Jag redogjorde ivrigt för nattens drömmar, planerade helgens aktiviteter och spekulerade friskt kring hur jag på dagens planerade jakt skulle få fatt i den där räven som attackerat våra höns två (!) dagar i rad. Behöver jag nämna att Anders inte var lika pigg på morgonkonferensen som jag? Svaren jag fick var oftast dåsiga hummanden och jag tolkade dem givetvis som bifall av mina idéer och förslag. 😜
En oroligt vacker morgon följde – jag stannade upp och riktigt njöt av soluppgången där i tallskogen, med en thermomugg med rabarberté i fickan och geväret på axeln. Mina första tre jakter har resulterat i många, många timmar av härliga naturupplevelser. Dock inte ett enda skott. Antingen har skogen varit öde eller så har viltet varit för långt bort, men idag var det äntligen annorlunda.
De sista hundra metrarna till det tilltänkta passet smög jag sakta, sakta framåt. Nästan helt ljudlöst, ett steg i taget. Väl framme såg jag mig omkring efter Herr Räv. Jag spanade energiskt av terrängen och plötsligt såg jag något som rörde sig – ett par rödbruna öron stack upp bakom en sten. Bingo! Pulsen höjdes rejält samtidigt som jag tog stöd för geväret och lade an. När jag genom kikarsiktet ser att de rödbruna öronen inte tillhör Herr Räv utan faktiskt Fröken Rådjur får jag tänka till en vända extra. Är de lovliga att skjuta den här tiden på året? Ja. Är de lovliga att skjuta den här tiden på dygnet? Ja. Har hon något kid vid sidan? Nej. Är de dräktiga den här tiden på året? Nej. Vill jag kunna stoltsera med mitt första fällda vilt genom att bjuda familjen på rådjursstek framåt helgen? Ja. Och så hade jag bestämt mig. Ett skott senare stod jag blixtstilla och väntade några skälvande millisekunder. Pulsen bultade högljutt och mina utandningar blev till små moln av dimma i den kyliga morgonluften. Beskedet jag hoppats på kom snabbt, skottet träffade fint. Vilket innebar att lidandet minimerades så mycket som möjligt, tack och lov!
Ja, idag dag var jaktlyckan verkligen med mig och jag är stolt som en tupp över att nu få titulera mig jägare – på riktigt. Dock kan jag tänka mig att en och en annan av er nu kommer att välja att sluta följa bloggen i och med att jag skriver om detta (vilket jag minns hände även när jag berättade om min jägarexamen i våras.) Och om så är fallet, vill jag att ni ska veta att jag tycker att det är helt okej. Alla är vi olika. Alla tänker, tycker och lever vi våra liv olika. För min egen del kombinerar jag en enorm kärlek, vördnad och respekt för alla typer av djur (tama som vilda och sällskapsdjur som ”matdjur”) med min vision om ett icke-vegetarianskt självförsörjande. Och det går bra, för mig. Om det inte är så du väljer att leva ditt liv, kommer jag aldrig att varken tvinga dig till förändring eller döma dig för det. Och hoppas väl någonstans på att bli behandlad med samma respekt tillbaka. ❤️
Är det någon av er som jagar förresten?
att leva sin dröm 
Nej, jag jagar inte men är uppvuxen på landet i en ”jagande familj”. Jag tror inte jag skulle klara det även om jag ser en poäng med jagandet i sig, viltstammen skulle – i brist på rovdjur – bli för stor. De få vargar och lodjur som finns räcker knappast.
GillaGilla
Du har så rätt så rätt, jägarna hjälper till att hålla balansen! Jag hade mer än gärna vuxit upp i en jägarfamilj, för mig har det blivit lite som att börja från noll då jag knappt ens har några jagande vänner…
GillaGillad av 1 person
Nu är det inga i min närhet som jagar men som skrivet, jag är uppväxt med en jagande släkt. Trots en jagande pappa och morfar och en farfar som var ”gårdsslaktare” och slaktade våra djur hemma på gården så skulle jag nog aldrig kunna bli jägare. För blödig helt enkelt 😉
GillaGillad av 2 personer
Hej. Jag är inte uppväxt med jagandet och jagar inte själv, men en dröm är faktiskt att ta jägarexamen någon gång i mitt liv. Är 35 nu men än är det nog inte försent.
Gud vilken upplevelse att få skuta och sedan få äta.
Kram
GillaGilla
Det blir aldrig för sent att göra sådant man drömmer om – det är ett som är säkert! Och ja, kött man har skjutit/fött upp själv både smakar bättre och känns bättre i hjärtat – man vet att de haft ett toppenliv ända in i det sista! ❤️😊
GillaGilla
Bara dammråttor 😂 Hade aldrig klarat att jaga något annat (eller klarat av att avliva/slakta gårdsdjur), är alldeles för blödig, och däri ligger väl ett visst mått av dubbelmoral för jag äter ju kött…
GillaGilla
Hahaha, dammråttor är jag däremot sjukt dålig på att jaga – den arten förekommer därför i mycket stor population hos oss! 😜
GillaGilla
Grattis till jaktlycka och ett fint skott! Hoppas du lyckas få tag på räven också! Jag jagar inte själv, men är uppvuxen med både jakt och slakt …
Trevlig helg!
GillaGilla
Räven är fortfarande på fri fot men förhoppningsvis ändras det nästa helg då jag planerat in nästa jakt. Tack detsamma, trevlig helg! 💕🌸
GillaGillad av 1 person
Jag är alldeles för feg för att hantera skjutvapen och döda…. men tycker att det är helt ok att andra jagar. Äter mer än gärna vilt! Och viltvård behövs. Utbildar min yngsta hund till att bli en bra viltspårare tillika eftersökshund.
GillaGilla
Åh så roligt med viltspår! Har spårat en hel del med Vilja, hon är faktiskt viltspårschampion vilket känns tryggt om oturen skulle vara framme. Vilken ras är han/hon och hur långt har ni kommit? 😊
GillaGillad av 1 person
Det är sååå kul!
Finsk lapphund och anlagsprovet!
Kolla bloggen!!!
Tränar för fullt för öppen klass!!!!😘😁
GillaGillad av 1 person
Härligt, heja heja heja!! 😃👏🏼
GillaGillad av 1 person
Tack!😁
GillaGillad av 1 person
Jag skulle gärna lära mig att jaga då jag och min sambo eftersträvar självförsörjning (med små steg i taget) i Norrland, och då är det svårt att klara sig på vad odlingssäsongen ger. Men jag känner att jag kanske ska börja med att lära mig slakta höns och fiska. Känns som ett lagom första steg. Tycker det är väldigt intressant och givande att få läsa om dina erfarenheter, tankar och känslor av både slakt och jakt! Så många äter kött och tycker samtidigt att det är fruktansvärt att ens prata om att djur dödas, det är skönt (tycker jag) att få läsa dina inlägg som tar upp den här naturliga delen av att bo på landet och vilja få riktigt närodlad och bra mat.
GillaGilla
Ja, hönsen var faktiskt vår inkörsport också. Kommer aldrig att glömma när vi framåt hösten (efter att på våren ha kläckt fram vår första kull kycklingar) insåg att vi var tvungna att nacka tupparna. Otroligt svårt till en början men det blev faktiskt lättare och lättare med tiden… Tack också för dina fina ord, så himla roligt att du uppskattar bloggen. Precis som du skriver så försöker vi leva så naturligt och så självförsörjande som möjligt och då är ju slakt faktiskt en ofrånkomlig ingrediens. Kul också med någon mer som siktar mot samma sak, heja heja heja oss! 😃💕
GillaGilla
Sluta följa din blogg för att du jagar? VA? Jag beundrar dig! Min pappa jagade inte, han var med i kriget och sa endast kort ”Jag har skjutit färdigt”. Med det maskingevär han hanterade där kan det ha blivit en och annan dödad fiende. På ett litet jordbruk handlar det om att djur skall ”födas gödas och dödas”, så barndomen handlade ju om det. Har som vuxen varit med och slaktat och ätit upp kaniner, höns, kalkoner – och nu har vi en inhandlad hjort i frysen (I en liten kommundel nära Ekenäs skall/får jaktlaget skjuta 950 hjortar, en av dem finns hos oss…) och ett halvt får inköpt av en bekant fårfarmare i liten skala. Människan är ju allätare, och även de som köper kött i butikens disk äter ju av ett djur som har levat. Fortsätt!
GillaGilla
Vilken bra mening ”födas, gödas och dödas,” den kommer jag att sno med mig i framtida diskussioner – tack för inspiration! Ja precis så, vi är ju allätare och personligen tycker jag det är tusen gånger lättare att äta kött när man vet att djuret haft det bra och levt goda liv – istället för att chansa och handla i matvarubutiken. Tack också för pepp! 😃👌🏼
GillaGillad av 1 person
Maken och jag har båda tagit jägarexamen och äter med stort nöje vilt. Middagen idag var älgstek 🙂 – men rådjur är favorit. Grattis till fin jakt! Jag ska tillstå att vi själva inte fällt djuren vi äter, vi har en duktig svåger i Norrland som förser oss med kött, men planen är att under det kommande året hänga med på en jakt för att se hur det går till – drevet/uppfloget, skottet, passningen och allt annat som hör till. Vi vet ingenting, är bara teoriskyttar. Men jag undrar om jag skulle klara det du gjorde – att faktiskt avfyra skottet. Det kräver sin närvaro och absolut respekt för djuret. Jag instämmer med Märtha ovan – jag beundrar dig. Det handlar inte om nöjesdödande utan om en naturlig cykel. Starkt och modigt. Fortsätt så.
GillaGilla
Tack snälla Gunilla för fina ord, de värmer! Ja, precis som du skriver är det ju en helt naturlig cykel – även om det är riktigt jobbigt att komma över den där första tröskeln mot att inse det. Kul ändå att ni båda har tagit jägarexamen, jag tänker att ni då faktiskt kan peppa varandra till att lära er mer hos din svåger – och en dag kanske fälla eget vilt, vem vet? 😊
GillaGilla
Maken jagade tidigare, men nu har vi sålt alla gevär till min lycka. Jag är väldigt anti jakt. Beror säkert på att en del jägare verkar så fanatiska och vill utrota vissa djur. Men var och en lever efter sin egen devis och sitt samvete.
GillaGilla
Ja, det finns ju verkligen sådana fanatiker i alla kretsar – inte minst jägarkåren. Men precis som du skriver så väljer man ju, tack och lov, själv var man lägger ribban…
GillaGilla
Sunt förnuft borde användas oftare
GillaGillad av 1 person
Det är intressanta frågor du tar upp. Att äta kött från djurindustrier där djuren far illa är naturligtvis förkastligt och ändå är det just det de allra flesta gör. Om jag skulle leva enligt devisen att bara äta det djur jag själv kan döda, skulle jag inte kunna äta en abborre en gång. Alltför blödig för att ta livet av en annan varelse.
Jag smygäter därför lite fisk och lax och bacon ibland. Det handlar mest om att jag är uppvuxen med en pappa som var vegetarian. Jag kan nästan inte leva utan det vegetariska men skulle ganska lätt klara mig utan kött, så om jag måste välja så….. Pappa, som var tandläkare, menade att man kunde se på människans tänder att hon inte var ämnad att vara rovdjur. Våra kindtänder ska ju liksom mala ner födan Jag har ju haft katter själv och är lika blödig när jag ser hur de först fångar sitt byte och sen leker med det för att kolla om det är friskt, för att sen äta upp det… Inte lika humant som när du skjuter din hjort eller rådjur, men trots allt är det livets gång. Jag kan inte säga att jag gillar det, men så länge jag äter fisk och kött måste jag ju acceptera det. Det jag däremot vill värna är just djurens rätt till värdigt liv och död. Och dessutom en hållbar djurhållning med tanke på klimateffekten.
Tack för en fin berättelse! Man måste alltid kunna samtala även om man inte delar åsikt! 😊
GillaGilla
Ja, det är fint att kunna samtala om viktiga ämnen även om man inte alltid delar alla åsikter. Jag själv, till skillnad från dig, är uppvuxen med föräldrar som serverat oss barn kött och aldrig riktigt brytt sig om vart det kommit ifrån med devisen ”mat som mat.” Mitt eget synsätt har därför utvecklats i vuxen ålder, och då främst genom insikter som landat i mig först efter att vi själva skaffat djur. Nuförtiden klassar jag mig själv som ”hemmaterian” och äter bara kött från djur jag antingen fött upp själv eller skjutit själv (med undantag för om goda vänner fött upp/skjutit vars djurhållning jag litar på.) Precis som du skriver tycker jag att det är viktigt att djuren har fått må bra både i livet men också att det gått humant till även när livet tar slut. Spännande ändå att vi delar de grundläggande värderingarna du och jag, även fast vi förhåller oss till det på skilda sätt. Tack snälla för spännande och tankeväckande kommentar! 💕🌸
GillaGillad av 1 person