Mörkret omsluter oss i den tidiga morgonstunden och månen gör oss sällskap när vi sakta drar oss över sundet. Isen ligger tjock på Lindösidan men blir tunnare och tunnare tills vi når andra sidan. ”Sätt inte ned foten där” uppmanar Anders mig när vi ska gå iland, som visste att isen var för tunn för att bära. Vet inte om jag var för morgontrött för att förstå vad han sa, eller om jag var för obstinat för att tro att han hade rätt, men rätt hade han i alla fall…

Isen brast och hela iskalla Mälaren forsade in i mina stövlar – mitt skrik måste hörts på mils avstånd! Har ni badat i isvak någon gång? Ja, då vet ni ungefär hur det kändes. Ungefär som tusen isiga små nålar tränger innanför huden och vrider om i ett krampaktigt tag. Sån otrolig tur dock att jag bottnade, för annars hade hela blivit sisådär tusen resor värre. Dessutom hade jag ett par gympaskor med mig i resväskan som räddade situationen ännu mer. Jag skyndade mig att byta om och sedan gick vi lite extra fort uppför backen mot bilen, för att få upp värmen igen. Och trots förseningen hann jag i tid till konferensen jag skulle till vilken bjöd på både vackert väder, trevlig miljö och produktiva möten.

I övrigt är det som vanligt hemma på gården. Mobbi hugger ved och Anders har bland annat byggt en ställning till skorstenen som sotaren besiktigat och godkänt idag. Utomhus blåser det nästan storm och det känns faktiskt som att huset ska välta vilken sekund som helst. Vi får hålla tummarna för att vi slipper något stömavbrott eller avblåst tak den här gången bara. 😅