En hälsning från förr

Kort efter att vi flyttat till Lindö ringde Sture, en av våra grannar, och hälsade oss välkomna. Vi blev såklart jätteglada för välkomnandet och ännu mer glada blev vi när vi förstod att Sture var en lokalhistorisk expert och kunde precis allt om ön och dess tidigare invånare. Han erbjöd sig att skicka över ett kompendium som han skrivit i ämnet och kort därefter fick vi möjlighet att läsa det tillsammans över en kopp té i soffan.

Vi läste och läste, sida upp och sida ner och riktigt förkovrade oss i all denna spännande information om våra föregångare här på ön. Vi läste om drunkningsolyckor och barnafödande, intriger och kärlekshistorier. Vi skrattade och grät om vartannat och jag minns så väl när vi räknade oss till att det hade funnits inte mindre än sju Anders här på ön innan ja, min Anders men inte en enda Nathalie. Han kände att det var tryggt att vara den åttonde, precis som om det var meningen att det var en Anders som skulle komma hit. Och för mig kändes det bra att vara den första.

Ö-85K-701x800 copy

När jag googlade vår fastighetsbeteckning hittade jag in på hembygdsföreningens webb där de samlat foton från förr och jag hade tur, för tillsammans med en sammanfattning av senaste århundradets ägolängd hittade jag dessa två bilder. Den första är från 1904 och visar makarna Blomberg, systerdöttrarna Lundkvist och längst till höger fotografen Söderholm. Den andra är tagen elva år senare då makan Blomberg blivit änka och här får vattenleverans av systersonen Lundkvist, som vid det här laget flyttat ut till ön för att bistå sin moster med gårdens skötsel.

”Platsen hette från början Nedre Lindötorp och finns i husförhörslängden från 1776. Huset byggdes förmodligen strax innan.” Tänk att det bott människor här i nästan 250 år före oss. Inte klokt. Jag kan bli så himla drömsk när jag tänker på det, hur var livet då? Hur var det att leva här helt utan el, vatten, avlopp och alla andra moderna bekvämligheter vi har idag? Vilka var deras sorger – och lyckor? Och hur var de egentligen, människorna som bodde här?

Ö-409K-800x780 copyn svaren på de frågorna kan man bara gissa sig till. Det enda vi vet säkert är hur det är idag och det enda vi kan påverka är hur Lindö drivs under vår korta lilla tid på jorden. För en dag går vi själva ur tiden och även om vi har tur och får barn eller barnbarn som vill ta över och driva gården, kan vi ändå inte påverka hur det kommer att se ut i framtiden. Det enda vi har är här och nu. En bra påminnelse såhär mitt i vardagen när man går runt och oroar sig över ladugårdsrenovering, irriterar sig på stängsel som inte håller eller är frustrerad över att vi inte hunnit längre än vad vi gjort med hallrenoveringen. Nej, vår tid är nu. Och det gäller verkligen att ta tillvara på den.

Gamla bilder gör verkligen någonting speciellt med mig, jag blir liksom nostalgisk fast jag inte ens var med när det begav sig. Lite som när jag tittar på gamla foton från när jag själv var bebis, jag kommer inte ihåg någonting av det men ändå kan jag få den där speciella känslan i bröstet. Som glädje och sorg på samma gång, tid som gått som vi inte får tillbaka. Är det vemod det heter? Kan ni känna så när ni tittar på gamla bilder från förr, eller är det bara jag? Kram på er mina vänner! ❤️

14 thoughts on “En hälsning från förr

  1. Åh vad jag känner igen det där, som sjätte generationen boende på samma plats (och den sista då vi inte har barn) blir jag ofta rörd av historien och de gamla bilderna. Det är vackert och matar tankarna, för som du skriver är vi bara här ett kort tag. Precis som de som kom före oss är borta nu kommer vi en dag också att lämna det här stället. Det gäller att ta vara på både tid och möjligheter.
    Vad roligt att du delade det här med oss! Tack 🙏🏻

    Gilla

  2. Härligt med historia! Här där vi bor har ingen bott, Bernt och hans hustru Benita fällde träd här i början av 1970-talet och flyttade ini huset 1975… Samma gäller mitt tidigare hem, huset byggdes där 1948, inget annat än skog före det. Min barndoms by har ingen forskat i, och jag vet inte om jag ”ids” mera. Byn är nästan utraderad nuförtiden, folk har flyttat ut till sian åkrar i stället för att trängas husknut vid husknut som de gjorde ända tills byn brann 1956. Det kan jag… Ha det bra i vintern!

    Gilla

    1. Ja, jag har alltid varit fascinerad av historia och människorna före oss. Men även om ingen bott där innan er, kanske det kan vara en härlig tanke också. Att vara först. Ja, tack detsamma Märtha – ha det fint nu i vintersolen! ❄️☀️

      Gilla

  3. Nej, det är inte bara du.Jag känner samma. Vilket jag också gjorde över den första bilden du visade ovan. Som du säger, så fascinerande att betrakta människorna på bilden – vad de kände, hur de levde och veta att allt faktiskt har hänt, att de har levat. Det ger ett perspektiv och en känsla av ödmjukhet och litenhet inför världsalltet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s