Utmattningssyndrom – det absolut värsta och bästa som någonsin hänt mig!

Det finns så otroligt mycket att säga om den här illustrationen. Eller rättare sagt, vad jag känner när jag ser den här illustrationen. Det är nästan så att orden inte räcker till för att beskriva alla olika nyanser jag ser framför mig, alla vackra toner i melodin jag hör. Men här kommer ett tappert försök att förmedla en liten, liten del av det…

img_6428

För lite drygt tre år sedan gick jag in i väggen. Eller nej, jag gick inte in i väggen – jag satt utan bälte i en sportbil där gasen fastnat i botten och frontalkrockade med en tre meter tjock tegelmur. Min hjärna hade kortslutits en gång för alla, kroppen var totalt ur funktion och jag var en spillra av det jag en gång hade varit. ”Ett allvarligt fall av utmattningssyndrom” konstaterade läkaren och skrev ut massor av mediciner och skickade iväg mig till Sveriges absolut bästa stressrehabiliteringscenter. En dag när jag låg i soffan och likgiltigt scrollade igenom mitt facebookflöde för ungefär femtionde gången för dagen (vilket var ungefär den nivån på ansträngning jag klarade av vid den tidpunkten) så råkade jag landa på en sida som skulle komma att förändra mitt liv. Det var Jonna Jintons blogg. Jag läste om den unga tjejen som levde sin dröm i en liten stuga någonstans långt uppe i Norrland som naturfotograf, konstnär och musiker. Mellan raderna i hennes blogginlägg kände jag den sprudlade glädjen, den outtröttliga energin och den aldrig sinande strömmen av livslust. Allt det jag ville vara, men inte var. I henne såg jag motsatsen till det miserabla, totalförstörda och fullkomligt hopplösa liv jag för tillfället själv levde.

Och jag bröt ihop. Fullständigt.

Jag grät i tre dagar i sträck och hopplösheten kändes liksom fysisk, som om den kramade ur den allra sista lilla energignutta jag hade i kroppen. Jag grät över hälsan jag förlorat i min mission att bli en framgångsrik entreprenör och över att jag vänt ut och in på mig själv om och om igen för att springa lite fortare, nå lite längre och räcka till lite mer. Detta hade jag gjort utan att ha den blekaste aning om vad konsekvenserna skulle bli – trots att jag blivit varnad gång på gång. Jag sörjde att den i vanliga fall energiska, positiva, kreativa och drivna Nathalie nu låg som ett kolli där på soffan, rödgråten och utsliten, utan att ens förmå sig att ringa ett samtal eller än mindre klä på sig. Under många år hade jag byggt upp en orubblig vana av att ständigt jaga mig själv, fortare och fortare, tills det plötsligt tog brutalt stopp. Inte ens 30 år gammal och redan slut. Trasig. Ur funktion. Kaputt.

Men det visade sig vara en milstolpe.

Även om jag inte insåg det då, kan jag såhär i efterhand se att de här tre dagarna var en viktig milstolpe i mitt liv. Det var det absolut värsta, och bästa, som någonsin hade hänt mig – på en och samma gång. För det var i direkt anslutning till den händelsen som jag bestämde mig. Jag skulle inte jobba i Stockholm något mer. Jag skulle inte starta något mer företag. Och jag skulle inte vända ut och in på mig själv en enda gång till. Det var dags för mig att sluta jaga det jag egentligen aldrig ens ville ha och börja leva det liv som jag faktiskt ville leva – precis som Jonna gjort.

Jag skulle bli frisk och jag skulle leva min dröm.

Ingenting hände på en natt, men sakta men säkert så vände det. Genom blod, svett och tårar kämpade jag mig igenom en lång rehabiliteringsprocess och även om det från dag till dag inte kändes som någon större skillnad så blev jag till slut frisk. Och med ett litet, litet steg i taget närmade jag mig min stora vision om att leva min dröm. En del av den drömmen gestaltar sig fysiskt, vilket ni fått följa här på bloggen – familjen, gården, djuren, självförsörjandet och livet på Lindö. Och den andra delen handlar om min egen, inre resa i allt detta. Om att ta steget och leva mitt liv fullt ut, oavsett vad andra må tycka om det. Om att ha modet att centrera mig i mig själv, mina värderingar och mina åsikter. Om att trotsa mina egna rädslor, våga tro på mig själv och min egen förmåga och ha energi till att leva upp till min egen potential. Om att ha självkänsla nog att gå min egen väg och tillåta mig själv leva precis så som jag vill. Med min älskade Anders, på vårt älskade Lindö, med våra älskade djur.

Tillsammans, i hälsa och harmoni.

Det bästa av allt är att man aldrig blir klar med att måla konstverket som är livet. Efter denna långa, svåra och omtumlande resa är jag betydligt mer insiktsfull än förut men det innebär inte att jag är färdig. Att jag är klar med reflektionsarbetet. Jag har insett att den inre resan inte har något slut men till skillnad från förut, så stressar jag inte längre för att komma vidare. Jag låter tiden komma och gå i sin egen takt. Och låter saker och ting ta den tid det tar. Jag vet vart jag ska, men jag har inte bråttom att komma dit. Ja, är det någonting jag lärt mig av allt detta så är det verkligen att var sak har sin tid. Som årstiderna under loppet av ett år. De kommer och går oavsett vad jag tycker, säger eller gör. Och allt kommer till mig när jag är redo för det – som det här blogginlägget till exempel.

Jag har länge velat dela med mig av den här resan med er.

Men tiden har inte varit mogen förrän nu. Den sista pusselbiten föll på plats häromdagen när jag såg den här fantastiska illustrationen och jag köpte den utan att blinka. 250 väl investerade riksdaler. Den kom till mig först nu, när jag var redo att reflektera över denna resa och allt den betyder för mig. ”Om jag inte lever mitt liv som jag vill, vems liv lever jag då?” Den sammanfattar och visualiserar så fint det jag känner. Stort tack till vår granne och goda vän, Patrik Agemalm, som skapat den och många andra tankeväckande små illustrationer i sin serie ”lösa tankar.” Och på tal om tacksamhet måste jag också passa på att tacka både min kloka, envisa och omtänksamma rehabiliteringscoach Christina men även min sprudlande inspirationskälla Jonna. Utan att veta om det, har ni båda varit mina lysande stjärnor på en i övrigt mörk himmel. Och idag, när det är vackert väder hos mig, ser jag er inte längre så ofta – men jag vet att ni alltid finns där. Ett hjärtinnerligt tack för det! ❤️

Och nu är jag nyfiken på er mina kära bloggvänner, vad är era tankar och funderingar kring detta? Har ni någonsin genomgått en liknande resa? Och vad skulle ni i så fall vilja säga var de sakerna/verktygen/personerna som betydde mest för er under resans gång? Fanns det några milstolpar?

…och sist men absolut inte minst, vill jag tipsa om en låt som gått på repeat hos mig på sistone och som ekat i mitt huvud när jag sammanfattat dessa reflektioner – Ong Namo av Snatam Kaur. Stor kram på er allihopa! ❤️

”Oh, my beloved
Kindness of the heart
Breath of life
I bow to you

Divine teacher
Beloved friend
I bow to you
Again and again

Lotus sitting on the water
Beyond time and space
This is your way
This is your grace”

25 reaktioner till “Utmattningssyndrom – det absolut värsta och bästa som någonsin hänt mig!

  1. Hej!
    Tack för att du delar med dig!
    Min resa mot utmattning var ganska lång. Jag kämpade emot länge och körde på trots att kroppen skrek efter vila. Det tog flera år 2013 – tills nu. Ja, det var nu i vintras när gått på smäll efter smäll i flera år, som jag äntligen kapitulerade. Under hösten och innan jul låg jag mest bara och stirrade. Jag var inte deprimerad. Bara oerhört utmattad. Kanske är detta en vändpunkt för mig. Jag börjar ta nya tag. Ett steg i taget. Små, små steg. Ett andetag i taget. Sömn, mat, motion, sömn, mat, motion… Så var det länge. Nu har jag börjat kunna fokusera på att läsa böcker igen och att skriva. Inte för långa stunder i taget dock. Blir snabbt för trött och behöver vila oftare nu än innan utmattningen. Jag har under denna period lärt mig nya saker om mig själv. Hur jag fungerar. Det är ju det positiva i kråksången. 🌱

    Gilla

    1. Åh, jag känner igen mig så himla mycket i det du skriver – om allt från ”stirrandet” till att få in sömn, mat och motion som högsta (och enda!) prioritering i schemat. Och ja, se till att glädjas åt de små framstegen för det tar tid att bli helt frisk. Det är egentligen först nu jag ens har kommit mig för att kalla mig, och känna mig, helt frisk. Och precis som du skriver lär man sig så otroligt mycket om sig själv under resans gång och du vet hur man säger; det som inte dödar, härdar faktiskt. ❤️

      Gilla

  2. Något av det vackraste jag läst i beskrivningen av hur någon tar sig ur och samtidigt ger en liten blink in i det som varit. Framtiden står i tur att intas och inmundigas med god aptit. Just nu är du på den absolut rätta platsen på jorden. Stanna ett tag och njut i fulla drag! Kram

    Gilla

    1. Precis exakt så känner jag, framtiden kommer att bli god och jag tänker njuta av den fullt ut. Och ja, just här och just nu är jag just där jag längtade efter att vara då – och det tål att firas. Stor kram tillbaka! ❤️

      Gilla

  3. ” Jag vet vart jag ska, men jag har inte bråttom att komma dit” –
    precis på pricken formulerat. Jag håller själv på att återhämta mig efter en stressjukskrivning i höstas. Inte lika illa ute som du, men illa nog. Jag hann i alla fall bromsa innan jag körde in i väggen.
    Och de där orden är precis hur livet är just nu – jag vet vart jag ska, men jag har inte bråttom att komma dit.
    Så trösterikt. Tack. Du formulerar allt så bra.

    Gilla

    1. Åh Gunilla, du anar inte hur glad jag blir av att läsa detta – det värmer verkligen hjärtat att veta att det skänker en liten tröst. Det gör det sååå värt att (åter igen) trotsa rädslan och dela med mig av någonting stort och svårt. Så, stort tack själv och varma krya-kramar! ❤️

      Liked by 1 person

    1. Ja, jag hade ju absolut inte kunnat skriva det här inlägget för några år sedan – eller ens ett år sedan. Som sagt, allt har sin tid och vissa insikter måste få bottna ordentligt innan man kan dela med sig av dem. Och ja, relationen till en själv är ju den viktigaste man har så att lära känna sig själv och faktiskt lyssna på den där inre rösten är så otroligt viktigt. ❤️

      Gilla

  4. Oj, så intressant, fint och välskrivet. Du är både modig och klok. Inte alla vågar eller har förmåga att följa sitt hjärta och de som vågat berättar inte alltid om sin resa. Jag tycker det är fantastiskt att läsa detta och det är toppen att du delar med dig för det finns nog väldigt många som kan bli hjälpta och inspirerade av att läsa om dig. Illustrationen är dessutom toppen! Den säger så himla mycket.

    Jag har inte gått in i väggen på det sätt du beskriver, men jag kan väl tänka mig in i situationen då jag har flera personer i min närhet som varit där. Själv valde jag ändå att säga upp mig från ett toppjobb för några år sedan då jag insåg att livet inte hade gett mig det jag ville ha. När jag nått de mål jag strävat efter under många år var jag ändå inte lycklig så jag sa till slut upp mig utan att ha ett nytt jobb. Det löste sig på bästa sätt och jag fann ett annat jobb där jag kan jobba med det jag tycker är roligt OCH ha en meningsfull fritid med träning och skrivande som är mitt största intresse. Drygt fyrtio år fyllda kom jag in på min drömutbildning i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet så nu pluggar jag halvfart på distans samtidigt som jag arbetar och det går utmärkt. Jag har hittat det som ger mig glädje och energi och inte tvärtom – tömmer mig på energi. Jag har fått noveller och krönikor publicerade och jag skriver nu på flera böcker. Målet är att bli klar med den första i år och förhoppningsvis få den utgiven 🙂

    Det är fantastiskt att börja lyssna inåt innan livet är i sitt slutskede. Livet är alldeles för kort för att inte må bra och leva det liv man innerst vill och önskar. Det är inte alltid enkelt, men så jäkla värt det. Heja dig!

    Gilla

  5. Så fint beskrivet och jag kan inte annat än hålla med. När utmattningen var som värst, när ingen ork fanns till något, när det nästan kändes övermäktigt bara att vända sig i sängen så hände ändå någonting inuti mig. Någonting fick tillslut fotfäste och kunde äntligen göra sin lilla röst hörd när allt inombords var tyst och stilla. Detta någonting var jag.
    Jag började leva där och då, mitt i utmattningen. Hur bakvänt och märkligt det än kan verka vara så var det just så. Jag började leva, jag började prioritera och tänka efter, jag omorganiserade i mitt liv. Så visst är det så att inget ont som inte för något gott med sig. Mitt liv nu är så mycket bättre än mitt liv före.

    Gilla

  6. Att vara beroende av att jobba åt någon annan som sätter upp spelreglerna har fått mej inpå väggen två omgångar nu. Jag veeet ju vad mina begränsningar är men överskrider dem ofta då jag servar andra människor. Jag vill inte byta jobb utan älskar det jag gör men måste och har börjat säga nej när jag känner att det går ut över min återhämtningstid. Sista etappen vid väggen fick jag bra hjälp från vårdcentralen i form av lugn och lagom träning i deras gym. Träning har visat sej lika om inte bättre resultat än piller. Nu är jag på benen igen och vill inte genomgå flera nära väggen upplevelser. Träna på nej blir min framtid.

    Gilla

  7. Jag har en massa tankar kring detta i ngt sammelsurium jag inte riktigt kan formulera än men jag ville ändå passa på att feedbacka att jag bar med mig ditt inlägg idag o funderade en hel del kring här och nu o leva livet hela tiden även om jag stundtals lider lite av att känna mig på fel plats (inte nödvändigtvis geografiskt fel men ändå inte i mitt rätta element)

    Gilla

  8. Min man ss till mig en gång, när mitt jobb var ett elände av Guds nåde, att man är själv VD åt sitt liv. Och det fick mig att ta tag i mitt arbetsliv. Sluta på jobbet och styra mitt liv som jag själv vill, i egenskap av timvikarie på olika arbetsplatser! Och jag stortrivs nu, lite mindre pengar, men mycket lyckligare!
    Det gäller att få en knuff i rätt riktning, och våga hoppa!!!
    Lycka till!

    Gilla

  9. Vilket fint och tänkvärt inlägg 🙏🏻
    Min inställning har alltid varit att vi själva till stor del väljer vad vi gör av det som drabbar oss, antingen låter vi oss bli nedbrutna eller så bygger vi nytt och starkare. I sak är det en bra inställning som hjälpt och hjälper mig, men det har kostat också. Ibland måste man ner i mörkret och grotta också, innan det är dags att se ljuset.
    Att vi själva väljer låter enkelt, men … var det någonting min rehabtid i grupp lärde mig så var det hur fruktansvärt olika människor är och att långt ifrån alla klarar av att analysera sin situation och/eller ta eget ansvar. Så vi har mycket att vara tacksamma för 🙂
    Snatam Kaur, det var väl någonstans där det vände för mig. Under den medicinska yogan. När jag förstod att jag inte kunde skynda mig frisk, att jag var tvungen att lyssna på kroppen, då började resan tillbaka. Det har varit (och är fortfarande) en livsresa, från ett rätt välbetalt chefsjobb till den betydligt pengafattigare egna verksamheten, från att gå emot alla mina principer till att låta principerna och hjärtat guida mig. Från att må dåligt till att må bra.
    Nästan ända från början har min inställning varit att utmattningssyndromet ska bli det bästa som hänt mig och det positiva har börjat väga tyngre det senaste året. Din resa inspirerar på så många sätt, tack för att du låter oss hänga med ❤️
    Med det sagt, ifall någon mitt i sjukdomen läser detta, så är min erfarenhet att det inte med vilja går att forcera tillfrisknandet. Man måste igenom det hela, jag fick t.ex. första varningsflaggen av min läkare fem år före jag kraschade och sedan kraschen har det tagit mig tre år att komma hit. Så ingen blir onödigt uppstressad av mitt hurtfriska inlägg, tänker jag 😉

    Gilla

  10. Jag kunde ge mig på det här, erkänner att jag har funderat över din klokhet. Sådan uppstår genom något och detta något är ofta svårt, ett riktigt bottenskrap så att säga.m
    Nu förstår jag att jag anade rätt.
    Och varför jag anade det här hos dig, beror på att jag fick en virusinflammation i hjärnan och fick använda många år för att åter igen lära mig det mest elementära. Kampen igenom och ut var tuff och är inte helt över. Men den förändrade allt.

    Tack för att du delar med dig av mörker och ljus av kamp och befrielse
    Kram.

    Liked by 1 person

  11. Det går att göra så oerhört många roligare saker med livet än att jobba ihjäl sig. Glad att du delar med dig om vad som hände och dina tankar kring det.
    Själv brakade jag i väggen för drygt tre år sedan. Numera har jag bytt jobb och mår oerhört mycket bättre. När folk säger ”men vilken tur att du fick nytt jobb” brukar jag svara att det är tur att det finns arbetsgivare som ser folks styrkor och inte fokuserar på vad de inte kan. Jag fick lov att börja på halvtid på mitt nya (heltids)jobb och trappade sedan upp till heltid i den takt jag kände att det funkade. Jag har en stresskada som gör mig känslig för vissa situationer, men jag utsätts inte längre dagligen för dem utan bara någon gång ibland. Det är en enorm skillnad!
    En bok som hjälpte mig mentalt var ”En lisa för själen” av Eva Robild.
    Att gå in i väggen är inget man önskar någon annan, men prioriteringarna i livet blir mer ärliga efteråt.
    Kram till dig och till er som läser och är mitt uppe i kaoset just nu. Det blir bättre. Lovar.

    Gilla

  12. Jag stannade i tid och slapp gå in i väggen. Precis som du skriver är livet är en pågående process och eftersom vi bara lever här och nu, gäller det att ta tillvara på det. Eftersom vi nu går in i ett nytt kapitel av livet som tidsmiljonärer tänker vi också uppfylla en dröm vi har. Kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s