Häromdagen var en tung dag. En av Isas små kattungar, den enda lilla pojken i flickgänget, dog innan han knappt hunnit bli en vecka gammal – så himla sorgligt på en sådan fin liten skapelse. Vi begravde honom bredvid Eivor vid ängen och jag nynnade ”tryggare kan ingen vara” medan jag grät och grävde om vartannat. 😢
Och ända sedan dess har jag funderat på hur otroligt nära man kommer både livet och döden, när man lever som vi gör. Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit med om så många födslar som jag varit det senaste året, men aldrig tidigare har jag behövt gå på så många ”begravningar” heller. Lyckan över liv som tänds. Sorgen över liv som släcks. Det är som att man följer en rytm där det ständigt går upp och ner, som vågor, och väldigt sällan är det stagnerat. Man känner hela tiden så mycket, oavsett vilka känslor som för tillfället upplevs starkast. Och på något sätt blir det mer och mer naturligt för varje gång man upplever någon av vågorna. Livet tar och livet ger. Egentligen helt naturligt och ett av de starkaste fundamenten i livet på en gård. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara och inget vi varken gör eller säger kommer någonsin kunna ändra på det. Fint att det är så egentligen. Fint att få känna, fint att få vara mänsklig och fint att få finna en ro i det på något sätt. ❤️
Kände mig såklart både nedstämd och ledsen så jag bestämde mig i alla fall för att gå en promenad med Vilja. Vädret var ingenting att skryta med men det var i alla fall perfekt för ändamålet – inte för varmt och inte för kallt. Ja, väldigt lagom faktiskt och vi tillät oss att gå en riktigt härlig, tankerensande långpromenad runt ön. Först över ängen, sedan längst med västra stranden och upp en lov över skogarna i norr innan det bar hemåt över tallåsen. Och tänk att det hjälpte, som vanligt. En och en halv timme senare kom vi hem med betydligt friskare humör än när vi gick – tänk så välgörande en stund i naturen är. Som balsam för själen.
Vad brukar du göra när du är nedstämd och ledsen för att komma upp igen? Vad funkar bäst för dig? 😘
att leva sin dröm 
Jag brukar antingen försvinna in i litteraturens värld eller promenera i naturen, gärna vid Vänern även o jag föredrar havet. 🍀
GillaGilla
Just ja, att läsa en bok kan ju vara ett bra sätt att ”komma bort” litegrann. Har aldrig varit särskilt bra på böcker dock, kan du rekommendera någon speciell? 🙏🏼
GillaGilla
Just nu läser jag Sara Lövestams ”Hjärta av jazz”. Rekommenderas!
GillaGilla
😊🙏🏼
GillaGilla
Jobbigt och sorgligt, minns den verkligheten från vistelserna på farmor och farfars gård på 60-talet, det gick inte alltid så bra eller som det var tänkt, man kommer närmare verkligheten ute på landet.
GillaGilla
Precis så, närmare verkligheten! ✨
GillaGilla
Det kanske inte är en slump att sådant händer när naturen är som mest sprudlande och praktfull? Som ville den kompensera för förlusterna?
Naturen, stilla morgon vid vatten. Skogen, havet, öppna landskap…
GillaGilla
Ja, det låter logiskt med en balans – får hålla det i åtanke när det gungar framöver. 💕🙏🏼
GillaGilla
Jag tar kameran och går ut fångar mina känslor i bilder från naturen.
GillaGilla
Fint! Det borde jag verkligen prova någon gång. 👌🏼✨
GillaGilla
Som barn fick jag skogen som stöd o hjälp, så var det för oss alla som växte upp i Nyluspen Wilhelmina
I alla skeden i mitt snart 80 åriga liv har skogen varit mitt stöd i alla livets skiftningar.
Mina hundar o jag vandrar så gott som varje dag i skogen häromkring, det lugn som finns där är bättre än någon annan terapi, Skogen är evig källa för eftertanke sa alltid min Mormor, Hon var barnmorska på skidor om vintern häst o skrinda på sommaren, där växte jag upp på bondgård. .Den kunskapen har burit mig igenom livet TUSEN TACK för det.
Älskar att läsa det du delar med dig av, närapå att jag är barn igen KRAM
GillaGilla
Jag håller verkligen med dig, skogen är så oerhört rogivande – träden, mossan, fågelkvittret… Fint sagt av din mormor också, det ska jag bära med mig. Tack också för din uppskattning och kram tillbaka! 🙏🏼💕
GillaGilla
Oftast vill jag vara ensam i tystnaden, förr när jag rent fysiskt orkade mer gick jag till en bänk på berget och bara satt där och tittade ut över havet. Samma bänk som maken och jag drog oss till när vi behövde prata under åren ungarna växte upp, vår bänk helt enkelt.
GillaGilla
Så fint med en egen reflektionsbänk, det var ju ett superbra tips… Ska be Anders sätta upp en likadan till oss i skogen närmast huset. ✨👌🏼
GillaGillad av 1 person
Så fint och tänkvärt skrivet. Tack.
Och ja, även här är en lång promenad i skogen den allra bästa lisan. Finns vattendrag blir det extra bra.
GillaGilla
Tack snälla! 🙏🏼 Ja, skog och vatten ska det vara – håller med dig.
GillaGilla
Att gå ut och gå är en medicin jag också utövar när jag är nedstämd. Lyssna på musik är en annan.
GillaGilla
Ja musik är verkligen helande, precis som naturen. ❤️
GillaGillad av 1 person
Så fint beskrivet. ❤️ Har själv i veckan mist en älskad fyrtassad familjemedlem, vår Tiger. 😢 Samlar mig för att skriva om det i min blogg, för det skedde så plötsligt. Har så många tankar, och överväldigande känslor, som stämmer med dina. Tack för att du delar dina känslor och insikter 😍 Jag hoppas, och tror, att skrivandet också hjälper dig att hantera detta ohanterbara man måste ta hand om i livet – och jag vet att det hjälper andra att få läsa om det! ❤️
GillaGilla
Ja, skrivandet hjälper mig att ventilera och reflektera – helt ovärderligt. Men det är alltid lika fruktansvärt att mista en familjemedlem. Skickar styrkekramar och skänker en tanke till lilla Tiger. ❤️❤️❤️
GillaGilla