En varm kram. Ett varmt ord. Eller till och med bara en varm blick. Det är allt som behövs för att det ska bränna till i ögonvrån igen. Och så strilar de nedför kinden igen. De salta, varma tårarna.
Tänk att bara tanken på att få den där trösten, kan göra en ledsen igen. Vet ni den känslan? När man tagit sig i kragen och försökt stänga ut sorgen för ett tag men samma sekund som man får den där tröstande kramen, de där tröstande orden eller kanske bara den där tröstande klappen på armen – ja då brister det igen. Det är som att den enkla lilla gesten liksom bekräftar sorgen på något sätt. Och ”ja, jag är verkligen ledsen” fladdrar till någonstans i bakhuvudet och så är man där igen. Och det svider till i ögonvrån. Är det bara jag eller är det så det är meningen att det ska vara? Att trösten i sig gör så att man gråter tills man gråtit klart? Kanske.
Jag är helt överväldigad av alla snälla, fina och omtänksamma ord ni skrivit till mig sedan sist. Allt ifrån syster, svärmor och närmaste vänner som vet precis vad jag går igenom just nu – till grannar, kollegor och ni bloggvänner som faktiskt inte vet. Än. Men ändå ägnar mig sådan omtanke, värme och till och med böner. Det fyller mig med en sådan enorm tacksamhet och får mig att känna mig så himla lyckligt lottad, att få vara omgiven av all denna kärlek. Så tack, miljoner tack underbara ni för att ni finns. Det betyder mer än ni anar. ❤️
De senaste dagarna har jag ägnat mig åt att försöka läka. Och finna tröst i djuren, naturen och helande aktiviteter. Jag och Anders tog en sväng med kanoten igårkväll och fick möta grågäss med sina gässlingar, ett svanpar och bävrar i massor. Och så fick vi se ett havsörnspar häcka i sitt näste, i en hög grantopp på en liten kobbe runt hörnet från oss. Helt fantastiskt. På samma lilla kobbe stannade vi också till och åt vår medhavda middag på klipporna. Njöt av nuet, varandra och den vackra solnedgången över Lindö.
Även att vattna trädgårdslandet har jag upptäckt kan vara läkande, i all stillsamhet. Och att bara sitta i solen och titta på lammisarna som busar, skuttar och rejsar runt i fårhagen – det är ju ett säkert kort. Jag har provat på att yoga också och det var verkligen en upplevelse i sig. Jag är helt frälst, men det får jag berätta om en annan gång. Nu har jag tagit ledigt en vecka från jobbet för att bearbeta. För att låta detta gro. Och för att hitta en ny väg framåt. Så har ni tips är de hjärtligt välkomna, något förslag på aktivitet kanske? En podd? Eller någon meditationsövning eller liknande?
Kram på er kära vänner! ❤️
att leva sin dröm 
Vilka vackra bilder du bjuder på!
Jag tror att det är precis som du skriver – trösten löser ut gråten för det känns tryggt att gråta i den där kramen, i de vänliga orden och omtanken. I tryggheten kan sorgen få komma ut, för ut måste den, och ibland är det i någons närhet men den där tryggheten kan lika gärna infinna sig när man är alldeles själv och bara är.
Var rädd om dig och låt sorgen få ha sin gång, låt den få rulla som stilla vågskvalp mot stranden eller ryta som ett stormpiskat hav. Tids nog så blir ytan stilla och luften klar ❤
GillaGilla
Omtanke och ett ärligt ”hur mår du?” kan öppna fördämningarna man byggt upp. Här kring mig har vi denna vår haft en ketchupeffekt av tråkigheter. Jag undrar när det ska ge sig. Jag försöker hålla ihop för mina nära o kära genom att också o framförallt ta hand om mig själv. Ge mig själv bra mat (mkt grönt) o motion (cykla o gå) o vila o slötitta serier o kokonga mig en hel del. Återhämtning är ledordet. Om jag går omkull hjälper jag ingen. Kram på dig o hoppas du finner en väg framåt i det du tampas med.
GillaGilla
Bara vara, och leva igenom. Det finns helt otroliga krafter i en människas inre. Och du är en klok människa. Du tänker och bearbetar.
I bakgrunden har du människor som tycker om dig, och runt omkring dig har du liv. Djur och natur.
Men ack vad jag känner igen somligt, peta på mig och jag spricker —- unna dig att spricka. Du hämtar kraft i det också.
GillaGilla
Tror nog att det är så vi fungerar … vi försöker komma undan det jobbiga, men så fort någon visar sin medkänsla och vill trösta, så brister det och tårarna kommer. Det måste de … vi måste bearbeta sorgen och gråta klart innan vi är beredda att ta oss an livet på riktigt igen.
Fantastiska bilder – och bara detta att få vara i naturen är på sitt sätt läkande …
Kram
GillaGilla
Tillägnar dig en gammal dikt jag skrev en gång då jag befann mig i ett Ingenmansland. Hade det jobbigt och försökte hitta orsak och verkan över livet jag fått. Den heter:
En stund på jorden
Jag suckar över spröda naglar
som en gång använts i strid
*
Jag rår lyfta en kasse med mat
vrålande kraft lyfter mer på Frankfurt am Main
*
Jag tvättar min hand från en kran
runnet ur himlens eviga gråt
*
Jag kan värna mitt hem med elektroniskt larm
som en gång var en öppen grotta
*
Jag vet om borrade isblock ur polaris
innehållande frö från blommande ängar
*
Jag tänder mitt ljus med atom kol eller vattenkraft
en gång varde ljus i ett tyst Big bang
*
Min tid är från nu till min död
vet inget om eoner som redan passerat
*
Tryckta ord på tangenter av plast
glömt är gåspennors rasp
Kram
GillaGilla
Testa avslappningsappar med Andrew Johnson. De flesta kostar pengar, men jag hittade ”Relax lite” som var gratis. Funkar fint när man behöver återhämta sig, oavsett anledning.
GillaGilla
Själva livet är ju en bergochdalbana, och det gäller att skaffa sig verktyg för att hantera de djupa dalarna! Yoga är en, vattna trädgården en, djur, framför allt, är en. Och sakta men säker tar man sig upp, och fortsätter att gå….och det har sin tid, som allt annat! Bara att vila i nuet och ta emot det som kommer!
Lycka till!🌺
GillaGilla
För mig har yoga och meditation varit de bästa metoderna att bli stark igen. Jag är ju en som gråter inåt och har svårt med tårar. Jag tror du är rätt på det i det du gör just nu.
GillaGilla
Jag broderade mig genom min långa resa mot en njurtransplantation, petit point, små korsstygn som jag med förstoringsglas sydde maniskt på under flera år. Nu stickar jag sockor, vantar eller virkar disktrasor. ❤
GillaGilla