”Så kan det gå”

…ja hörrni, så kan det gå. Tusan också, nedrans pottsorkar och attans bananer. Visst är det frustrerande när man väl står där med handen tom (och huvudet också för den delen) och tänker ”hur tänkte jag nu?” och får till svar av sin egen hjärna ”du tänkte inte alls.” 😂 Men det enda som egentligen hände var att jag blev lite sen till dagens första möte. No big deal. Och ska man vara riktigt positiv så fick både jag och Mobbi faktiskt dubbelt så mycket motion idag tack vare denna lilla incident – hahaha!

Har ni någon liknande historia att bjuda på? Eller är jag ensam om detta guldfiskminne – eller ska jag kanske kalla det utmattningshjärna? Berätta gärna!

7 thoughts on “”Så kan det gå”

  1. Nä, ensam är du knappast 🙂 Och när det gäller att springa och leda efter nycklar, mobil o glasögon så är det nog en av ”svenssons” vanligaste motionformer… Mitt eget ”letanycklarnarekord” var för några år sedan då jag febrilt letade högt och lågt samtidigt som stressnivån och frustrationen nådde nya höjder. Bara för att inse att jag hade bilnyckeln i handen. Ridå.

    Gilla

  2. Hahahaha! 🙂 Tack för att du är så generös och delar med dig.
    Vi har nog alla gjort liknande dumma missar. Jag leder i grenen ”dra igen lägenhetsdörren som automatiskt går i lås och nycklarna ligger kvar innanför” från den tiden vi bodde i lägenhet…. 😉

    Gilla

  3. Känner så igen mig, dock bor jag inte på en ö och måste gå så långt men allt för ofta glömmer jag både det ena och det andra…
    Du kanske får ha någon hemlig extra nyckel nedgrävd i en plåtlåda eller upphängd i något träd på fastlandet😅😉💚

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s