Vaknar 05.30 i den stora, kungliga gästsängen av att valparna ylar och tänker att livet som valpmamma börjar nu. Skuttar upp ur sängen och låter de i sin tur skutta ut i valphagen utanför dörren och möts av den här strålande vackra vyn. Godmorgon Missouri!

Daggen ligger tät på grässtråna och solen har precis börjat ge sig till känna borta i horisonten. Det är redan nästan 30 grader varmt och gårdagens oväder verkar som bortblåst. Gårdskatten spatserar runt i hagen så jag går ut för att ta mig några bilder och fram kommer ett vackert quartersto. Hon poserar vant framför kameran och visar stolt upp sitt bedårande lilla föl, som jag sedan fick veta var uppkallad efter Donald Trumps dotter – Ivanka. Kameran fick kämpa för att hinna med i svängarna när jag försökte fånga vartenda ögonblick, varenda vinkel och varenda pose. En magisk stund på jorden.

Väl inne igen gjorde vi iordning oss och valparna för dagens stora uppgift; veterinärbesöket i den angränsande delstaten Arkansas. Vägen dit gick ”over the hills” och var kantad av djup trollskog, uttorkade bäckar och blodrött grus, sand och klippor. När vi kommit halvvägs på vår timmes långa färd tog det stopp – bron var avstängd på grund av underhåll. I några minuter trodde jag att vi skulle missa veterinärbesöket, tills en av byggarbetarna berättade att det fanns en omväg vi kunde ta. Lättade åkte vi vidare och fick på grund av detta uppleva en riktigt härlig liten kringelikrok-väg runt dalen där vi fick både se och veja för vackra fåglar, söta små ekorrar och en och en annan sköldpadda.

Och veterinärbesöket sen, ja det gick bra. Flickorna skötte sig exemplariskt och veterinären hade ingenting alls att klaga på. Vi ett senare tillfälle ska jag dock berätta mer om vad som hänt innan detta och varför vi varit… Ehrm, ja en smula nervösa skulle man väl kunna säga. 😅 Därifrån åkte Jan hem med valpisarna och jag fortsatte ensam ner de 40 milen genom Arkansas och in i resans fjärde delstat, Oklahoma, för att få veterinärintygen godkända av USDA. Väl framme tog själva besöket inte mer än 20 minuter och sedan var det bara att styra kosan de 40 milen tillbaka igen.

När Jan mötte mig vid infarten och öppnade den stora stålgrinden åt mig frågade hon hur jag mådde. Svaret blev ”is there anything that’s called exhaustedhappy?” Vi skrattade gott båda två och hon förstod precis vad jag syftade på. Vi satte oss på hennes veranda och drack ett glas iskallt, vitt vin och pratade om dagen som varit. Sedan åt vi en välförtjänt pizzabuffé och somna ovaggade så fort vi la huvudet på kudden – även imorgon skulle bli en stor dag…