Mil efter mil efter mil

Nathalie Nylén

Så var dagen kommen för de små att lämna livet på Legacy Ranch och påbörja den långa färden till Lindö Gård. Flygburarna skruvades ihop, valparna fick ett varsitt bad och Jan och Tod pussade dem hejdå. Innan avfärd hjälpte de mig att boka ett hundvänligt hotell i Bloomington, drygt åttio mil norrut på vägen mot Chicago.

Åttio mil – kan ni förstå hur långt det är? Mil efter mil efter mil av motorväg, motorväg och ännu mera motorväg. Vi stannade till några gånger längst med vägen för att tjejerna skulle få sträcka på benen och jag fylla på kaffemuggen. Och efter lunch unnade jag mig en halvtimmes lång mysmeditation och powernap i bilen på ett rastställe – givetvis med alla dörrar låsta. Anders ord i bilen på väg till Arlanda, ”lita inte på någon,” verkar för övrigt ha fungerat väl resan igenom. Tack och lov. ❤️

Tio timmar tog det totalt. Jag hade förberett mig genom att ladda ner min favoritmusik från Highasakite, Enya och Winnerbäck på Spotify och en 10 timmar lång ljudbok från Storytel, Utvandrarna. Man hade kunnat tro att det skulle bli långtråkigt, men icke. Det var bara ren avkoppling att få sitta där och filosofera, mysa och nynna med till musiken. I Saint Louis fick vi uppleva ett riktigt skyfall men utöver det var det fint väder och titt som tätt tog jag fram mobilen och förevigade himlavalvet ovanför den amerikanska motorvägen.

Hotellet i Bloomington var mycket bättre än väntat – för en dryg femhundralapp fick jag och tjejerna god mat och lyxigt husrum. Receptionisten, liksom alla andra vi mött på resan, ååh:ade sig över de supersöta små varelser jag kom släpandes med på rullvagnen. Väl på hotellrummet fick de äntligen sträcka ut benen en gång för alla och busade, lekte och stojade som ett gäng kalvar på grönbete. Himla lekte kurragömma och gömde sig för de andra i badkaret, Lycka kröp in under sängen och hittade på hyss och Spira försökte tugga i sig både draperi, gardiner och överkast. Dessa små huliganer alltså! 😅

Sedan slocknade vi alla fyra som utblåsta ljus och tur var väl det, för även morgondagen (alltså idag i skrivande stund) skulle bjuda på utmaningar, vilket jag hoppas få tid till att berätta om under helgen. Och just ja, för er som har tröttnat på våra amerikaäventyr och saknar inläggen från gården så kan jag meddela att de är tillbaka igen inom kort – Sverige nästa! 😃✨

14 reaktioner till “Mil efter mil efter mil”

  1. Vilken otrolig resa du har gjort på nolltid! Långa sträckor har du kört och jag har följt dig med intresse eftersom jag är bosatt i detta landet. I Minnesota närmare bestämt. Lycka till med hemresan. Hoppas att dina små busfrön uppför sig på allra bästa sätt! Välkommen åter! 😀

    Gilla

    Svara

    1. Så spännande! Jag satt faktiskt och lyssnade på ljudboken ”Utvandrarna” i bilen på roadtripen och där är det just Minnesota de utvandrar till. Nästa gång får jag se till att hitta valp i de krokarna! 😉

      Gillad av 1 person

      Svara

      1. Jo du var ganska långt från Minnesota den här gången, men landet är ju inte litet heller… Chicago ligger ca.7 h med bil sydösterut från Tvillingstäderna. Du får väl säga till nästs gång du är på valpjakt och söka dig till våra breddgrader här i norra Nordamerika. 😃

        Gilla

        Svara

  2. Åh, tack för ljuvliga hundiganbilder och fin text till. Det gjorde att dagen började lite bättre. Värken har aldrig en chans mot dina texter och bilder ❤❤❤

    Gilla

    Svara

  5. Vet inte om jag missat något tidigare. Därför frågar jag nu om alla tre är av samma ras och syskon? En verkar så stor mot de övriga. Bara en fundering. Så söta de är och jag är avis på dig som får sätta näsan i dem och sniffa. 🙂

    Gilla

    Svara

    1. Jag skrev om dem i inlägget ”Mitt största, häftigaste och läskigaste beslut någonsin” för någon vecka sen – alla tre är av samma ras men från två olika uppfödare, därav att det är skillnad i storlek. 😊

      Gilla

      Svara

Lämna en kommentar