Prick klockan tolv hade jag planerat att lämna Bloomington och prick klockan tolv satt jag i bilen. Den fjärde och sista dagen av min roadtrip gick genom resans femte delstat, Illinois. När jag lämnade tillbaka hyrbilen visade mätaren att jag kört 213 mil – på fyra dagar. Inte så illa pinkat tycker jag ändå. Och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle säga det här, men hör och häpna… Det hade inte gått utan McDonalds. Ja, det är dagens sanning. Det har varken varit ekologisk, närproducerat eller hemodlat (säkert inte så reko överhuvudtaget) men faktum är att deras sallader, äggmuffins och framförallt kaffe latte har hållit mig vid liv denna resa.

Klockan tre svängde jag av mot Chicagos flygplats och vilken flygplats sen – motorväg till och med inne på flygplatsen. Enorm är bara förnamnet. Och som tillägg är varenda människa stressad, varenda bil kör för fort och varenda avfart för dåligt skyltad för en osäker utböling som en själv. Nej kommer jag någonsin tillbaka till Chicago så är det inte i hyrbil, den saken är säker. När jag äntligen hittat en parkeringsplats i denna djungel återstod det bara att, i 40-gradig värme, baxa ut de otympliga burarna från bilen och kånka in dem på terminalen. Vi fick vänta några timmar på att få checka in men det kändes tryggt att vara där i god tid och stå absolut först i kön om utifall något oförutsett skulle hända…

…men vet ni vad? Ingenting oförutsett hände. Allt gick som på räls. Jag checkade in mig själv och valparna, lämnade burarna vid ”cargo” och gick rakt igenom säkerhetskontrollen precis som planerat. Chicago hälsade mig hejdå med en vacker solnedgång genom fönstret vid gaten och planet lyfte på utsatt tid (givetvis efter att jag kontrollerat med personalen att valparna var lastade och ombord på planet.) Och nio timmar senare vaknade jag när planet landade med en duns på svensk mark, såååå skönt att få sova sig igenom de där timmarna som annars hade varit både nervösa och oroliga för de stackars små puppisarna där nere i lastutrymmet.

Och turen fortsatte. Direkt när jag kom till bagageuthämtningen såg jag småtjejernas burar stå och vänta och vid tullen var det inte en kotte i kö. Visserligen fick jag betala några oförutsedda tusenlappar i moms (inte hade jag någon aning om att man skulle betala tull även på levande ”handelsvaror”) men förutom det gick allt som på räls. Jag strålade som en sol när jag spatserade ut därifrån med mina svenska små medborgare i släptåg.

Och även tjejerna strålade som små solar när de efter dryga tolv timmar instängda i sina burar, äntligen fick sätta tassarna på svensk mark och sträcka ut sina små ben i eftermiddagssolen. Och Anders ja, gissa vad han gjorde när han träffade sina nya små familjemedlemmar för första gången? Strålade som en sol såklart! Slutet gott, allting gott och snipp, snapp, snut så tog den äventyrliga amerikasagan slut men valpsagan – ja den börjar nu! 😍❤️