Enligt bondepraktikan ska man skilja av lammen från tackorna när de är 100 dagar. I vårt fall var det en månad mellan den förstfödda och sistfödda så vi skiljde av dem i två omgångar. I mitten på juni fick Ragnar & Ragnar flytta till pappa Örjan medan minstingarna fick stanna kvar hos sina mammor några veckor till. Framåt mitten av juli började några av dem visa tecken på könsmognad så då vågade vi inte vänta längre – det var dags för avskiljning på riktigt. Vi sorterade ut i vinterhagen, vallade upp allihopa (ja, allihopa förutom Vilmas lilla sladdis som fortfarande var för liten) på hövagnen och så bar det av.

…och som tur var så hade Mobbi preciiiiiiis hunnit klart med reparationen av den stora ”mellanhagen” ute på ängen. Annars hade vi inte haft någonstans att göra av dem eftersom både tallhagen, skogshagen och trädgårdshagen var helt urlakade efter årets torka. Tacksamt nog har det kommit några regnskurar sedan dess så nu ska tackflocken få beta av både trädgårdshagen, skogshagen och tallhagen innan de får sitt sista höstbete i uddenhagen som faktiskt börjar komma på återväxt nu. Och peppar peppar så ser även ängshagen fin ut fortfarande, så än så länge har baggarna och hästarna gott om mat att mumsa på. 😋

Den här beteskartan är både oproportionerlig och lite inaktuell, men jag hittade den längst ner i skrivbordslådan häromdagen och var bara tvungen att ta en bild på den. För det var den allra första betesplaneringen jag gjorde av våra marker, strax efter vi flyttat hit. I stort sett följde vi den här planen och stängslade såsom jag ritade ut med några få skillnader som jag markerade i rött nu. Det är typiskt en sån sak jag i vanliga fall brukar slänga så fort arbetet är utfört men det var verkligen en sån skön känsla att titta på den såhär efteråt med ”facit” i hand. Och veta hur det blev. Och en skön bekräftelse var det också, att vi faktiskt hunnit med en hel del sedan dess. Att det då bara fanns i tankarna men nu faktiskt i verkligheten. Man tenderar ju att glömma det i vardagen och det är alltid lika skönt med den där påminnelsen. Speciellt de dagar man känner att man bara står och stampar och att gårdsutvecklingen stagnerat, då värmer det gott att påminnas om vilka bedrifter man faktiskt uträttat på sistone. Ja, som den här stängslingsbedriften till exempel som bästa byggledare Mobbi kan ta åt sig äran för – här tillsammans med ”Vilmahunden” som han kallar henne, innan vi visste att hon lurade oss allihopa och nedkom med sin lilla sladdis i mitten av juni. 🐑❤️

Trevlig helg kära vänner!