Med morgonrocken knuten i midjan, tjocka sockor i stövlarna och en handduk slängd över axeln gick jag med bestämda steg ner till sjön. Siktet var inställt på ett uppfriskande vinterbad. Kylan i luften fick mig att tveka lite på spången på vägen ut men så tänkte jag att ”har jag kommit så här långt så…” Sen följde några ögonblick av resonerande med mig själv om tillvägagångssättet. Skulle jag klättra i från stegen och hantera kylan successivt? Skulle det vara värt att förlänga lidandet? Medan jag fortfarande tänkte klädde jag av mig naken och satte ner mina bara fötter på de slemmigt hala och superkalla träplankorna. Nu var det dags. Jag tog ett beslut, fyllde lungorna med luft och dök rakt ut i det nästintill nollgradiga vattnet.

bildtack till Jeanette Seflin

Sen gick det som en chockvåg genom hela kroppen och sekunderna innan jag nådde ytan blev till en evighetslång förlamning. Kallt. Så oerhört superkallt så det finns inte ord att förklara det. Och inte blev kylan mindre när jag väl nådde ytan. Jag kippade hackande efter luft och skrek rakt ut. Det måste hörts till andra sidan Mälaren när jag vrålade ”åååh herreguuuuuuuud!!” Några panikslagna simtag senare var jag tillbaka vid bryggan, slängde mig upp i morgonrockens trygga famn och virade handduken runt håret. Huttrande stammade jag fram diverse glädjeutrop och skrattade så jag kiknade. Vilken grej. Det här med vinterbad har jag alltid velat prova men aldrig vågat men nu så – jag gjorde det! 😃

bildtack till Jeanette Seflin

Inspirationen fick jag av min vän Malin, som var här och besökte förra helgen tillsammans med Jeanette, Linda och Wilda. Hon har lyckats få in vinterbad som en rutin i sin vardag de senaste veckorna och jag beundrar henne för ihärdigheten (för egen del räcker det gott och väl med denna prova-på-upplevelse!) Förutom att vinterbada ägnade vi oss åt personlig utveckling och hjälpte varandra att komma vidare i våra utmaningar och möjligheter. Jag har aldrig riktigt varit en sådan person som har trivts i stora ”tjejgäng” utan varit mer av en bästa-kompis-typ men för första gången i hela mitt liv kände jag mig både avslappnad, trygg och energifylld i ett sådant sammanhang. Och det var ju såklart tack vare dem. Klokare, generösare och vänligare människor får man leta efter. Tur för mig att vi har bestämt att ses igen i slutet av februari. ❤️

bildtack till Jeanette Seflin

Vinterbad är verkligen en sådan sak jag har velat uppleva innan jag dör. Det har stått på min bucket-list i många år och jag är superglad att äntligen ha fått bocka av det. Det är just såna här saker som får mig att känna att jag lever. Såna saker som går lite utanför de inrutade mönstren och som sticker ut. Jag älskar verkligen känslan både av att våga prova nya saker och att ha erövrat en rädsla – hur liten den än må vara. Man måste helt enkelt våga leva så länge man lever. Ett motto som följt med mig ett tag och som jag blir mer och mer frälst i ju längre tiden går. Vad vill ni hinna göra/uppleva/prova på innan tiden går ut? Kram på er!