Ja, just nu är det verkligen som allra bökigast att bo på en ö. Mitt i istiden. Igår när jag hade varit och hälsat på en kompis i stan kom jag faktiskt inte hem. Båten vägde bly och jag orkade inte dra upp den ur isvaken och upp på isen själv. Mobbi försökte komma till undsättning från Lindösidan men även det misslyckades. Det hade blåst upp till snöstorm och mörkret föll fort, så jag fick helt enkelt inse mig besegrad. Efter ett samtal med Anders bestämdes det att vi skulle försöka ta oss över tillsammans dagen därpå istället, i dagsljus och utan snöstorm.

Fast på ön har jag blivit förr, men fast på fastlandet utan att komma hem – det var något nytt. Jag måste erkänna att det var en väldigt underlig känsla, den där känslan av att vilja komma hem men inte kunna. Någon slags negativ hemlängtan. Som när man var liten och tvingades övernatta hos någon släkting när man egentligen bara ville krypa upp i din egen säng, med sin egen kudde och i sin egen pyjamas. Hur som helst, jag åkte i alla fall in till stan för att övernatta, åt en supergod sushi och gick på bio alldeles ensam (och fick dessutom hela biosalongen för mig själv.) Så mig gick det trots allt ingen nöd på. 😃

Tack och lov kom min alldeles privata räddningspatrull till undsättning och hjälpte mig över isen idag istället. Anders gick lite tidigare från kontoret och så träffades vi på fastlandssidan i eftermiddags. Först provade vi att promenera över men när vi kommit halvvägs gick ispiken igenom, så det var bara att vända och försiktigt gå tillbaka. Sedan satte vi oss i båten och drog oss över i linan, vilket gick bättre när man var två men ändå såååå tungt. Halva sträckan var isen så pass tunn att vi bröt upp en ränna och andra halvan höll den att dra båten ovanpå. Nästan tre timmar tog det allt som allt. Gissa om vi har träningsvärk? I både armar och ben kan jag meddela. Men men, slutet gott allting gott och det är ju ändå huvudsaken. 😅💪🏼