När jag för 2,5 år sedan berättade för mina aussievänner att jag skulle importera en Miniature American Shepherd så frågade varenda en ”men vad är skillnaden på en MAS och en aussie egentligen?” Sedan dess har frågan kommit mer och mer frekvent och allt som oftast dyker frågan upp även i respektive rasforum, med minst sagt intressanta diskussionstrådar som följd. Efter en hel del reflektionsarbete och spännande diskussioner tänkte jag nu göra mitt allra bästa för att besvara den frågan från mitt egna perspektiv.
Låt oss ta avstamp i den rasen som Miniature American Shepherd till största delen härstammar ifrån; Australian Shepherd. I samband med aussietiken Viljas intågande i mitt liv 2010 började jag umgås väldigt mycket med andra aussies och aussieägare. Jag insåg snabbt att det skiljde extremt mycket mellan aussiens många olika linjer, både vad gäller mentalitet och exteriör. Jag blev väldigt förvånad när jag runtom i Sverige träffade alltifrån bordercollie-liknande individer som var prestationsavlade för vallning, till mer bernensennen-liknande varianter som snarare kommit till efter år av utställningsfokuserad avel. Rasen insåg jag också bestod av så kallade bruksaussies, familjeaussies och allroundaussies i en salig blandning och allihop var, trots sina stora olikheter, renrasiga Australian Shepherds. På utställningarna jag besökte var det en typ av aussie som tävlade, på vallningstävlingarna en helt annan och runtom i Sverige träffade jag individer som ibland var som natt och dag. Välavlade och inte lika välavlade. I rätt ägares händer och i fel ägares händer. Överskattade och underskattade. Ja ni förstår vad jag menar, jag upplevde helt enkelt Australian Shepherd som en väldigt spretig ras – mer heterogen än homogen.
När jag sedermera fått frågan om vad som skiljer raserna åt har jag skämtsamt svarat ”ja du, hur långt är ett snöre egentligen?” Och efter att ha läst ovanstående tror jag nog att ni förstår varför. Det är lite som att jämföra äpplen och päron och det är inte den allra lättaste uppgiften att ge sig i kast med. Vilken typ av ovanstående aussies jämför vi med egentligen? Och framförallt, har vi ens samsyn i fråga om begreppen? Det som för en person anses vara en ”allroundaussie” kanske en annan uppfattar som ”bruksaussie” och så vidare. Om du ställer frågan om vad som skiljer raserna åt till någon som bara träffat/ägt/fött upp den ena typen av aussie, skiljer sig svaret ljusår från om du ställer frågan till någon som bara har träffat/ägt/fött upp den andra typen av aussie. För man utgår ju såklart från sina egna erfarenheter och de hundar man själv har en relation till. Och det blir inte riktigt rättvisande hur vi än vänder och vrider på det, för sanningen är att människor är människor och kommer alltid ha sin subjektiva syn på saker och ting. Men om vi återgår till grundfrågan, bortser från det subjektiva och istället utgår ifrån objektiva fakta så hittar jag tre saker som skiljer raserna åt:
- Avelsansvaret för Miniature American Shepherd ligger under Svenska Kennelklubben medan avelsansvaret för Australian Shepherd ligger under Svenska Brukshundklubben (aussien klassas alltså som brukshund medan masen inte gör det)
- Miniature American Shepherd har en standard som är mycket lik, men inte ordagrant identisk, standarden för Australian Shepherd. Miniature American Shepherd har bland annat fler diskvalificerande fel än Australian Shepherd vilka är; dövhet, blindhet, ostandardiserad färg, över 50% opigmenterad nostryffel, förändringar pga artificiell påverkan samt en mankhöjd som mäter in över eller under standard (36-46cm för hanar och 33-43cm för tikar)
- För att få registrera en Australian Shepherd i SKK krävs att båda föräldrarna har höftledsröntgats medan Miniature American Shepherd inte har några registreringskrav alls i dagsläget (och respektive rasklubb har även skilda rekommendationer för avelsdjurens utvärdering vad gäller hälsa och mentalitet)
Mer fakta än så har vi de facto inte som det ser ut idag. Det är det enda vi med säkerhet vet och det är det enda objektiva svaret man kan ge på frågan vad som skiljer Miniature American Shepherd från Australian Shepherd. Men det är nu det roliga börjar – när vi lämnar nutid bakom oss och blickar framåt. För istället för att prata om hur raserna skiljer sig åt idag tycker jag istället att vi borde prata om hur vi vill att raserna ska skilja sig åt i framtiden. Låt oss säga om sisådär 10-20 år när vi har kommit över rasbildningens tröskel och alla vi rasentusiaster gemensamt har format Miniature American Shepherd till en helt ny ras. En ras som visserligen har gemensamma drag med Australian Shepherd (precis som Bordercollie, Shetland Sheepdog och Collie för att nämna några få), men ändå är tydligt avgränsad och helt unik i relation till de andra raserna. Och det är här det blir riktigt intressant. Och subjektivt.
Australian Shepherd är verkligen en av mina absoluta favoritraser och det finns flera anledningar till det. Det jag i grunden föll för, och fortfarande älskar hos rasen, är dess ursprungliga karaktär – en balanserad gårdshund som är otroligt familjekär, har en lagom aktivitetsnivå baserat på vad för arbete som erbjuds för dagen och alltid ha en vilja att samarbeta med sin ägare att utföra diverse gemensamma uppgifter (det sistnämnda tänker jag gäller oavsett om det handlar om att valla fåren ut på grönbete eller starta en rallylydnadstävling tillsammans.) En hund som har en utpräglad mångsidighet, stor samarbetsvilja och en välfungerande on- & offknapp. Att aussien dessutom klassas som en hyfsat frisk ras utan allvarliga åkommor och en massa rasbundna sjukdomar gör den ännu mer attraktiv i mina ögon. Ska man sammanfatta det så handlar det helt enkelt om att rasen tilltalar mina grundläggande värderingar och prioriteringar vad gäller hundar och hundavel – ni som läst min vision om ljuvliga Miniature American Shepherds vet vad jag menar.
Men det finns också saker hos aussien som jag inte gillar, vilket passande nog för oss tillbaka till grundfrågan om skillnaderna mellan raserna. För om jag lyfter blicken och visioner fritt kring mitt subjektiva svar på frågan vad jag skulle vilja skiljde raserna åt i framtiden så handlar det framförallt om just ”spretigheten”. Personligen säger jag nej tack till skärpan, reservationen och den alldeles för stora självständigheten jag sett i framförallt en del bruksavlade aussies. Nej tack också till de utbredda rädslor och stress jag sett i många av de inte-så-välavlade individerna avseende människor, miljö, ljud etc. Och sist men inte minst, nej tack även till den bristande samarbetsförmågan, den otillräckliga motor och den lite likgiltiga inställningen till arbete som jag sett i framförallt en del utställningsavlade aussies. Och precis som att jag vill lämna den mentala spretigheten därhän känner jag precis samma inför den exteriöra spretigheten; jag vill varken eftersträva en slimmad bordercollie-look eller någon plufsig bernensennen-kopia. Och ja, nu generaliserar jag å det grövsta vilket jag hoppas att ingen aussieägare där ute tar åt sig eller känner sig kränkt av. Givetvis är det inte alltid så svart eller vitt och självklart finns det många individer som besitter både arbetsförmåga och en rastypisk exteriör (jag har själv träffat många!) men ni förstår säkert min poäng om den generella heterogeniteten i rasen och det är det som är huvudsaken.
Summa summarum så har vi rasentusiaster alltså möjligheten att utgå från en helt fantastisk ras och dessutom ha ynnesten att verkligen få plocka russinen ur kakan. Plocka ut allt det allra godaste, lämna kvar det som inte är lika gott och sammanfattningsvis baka en alldeles ny ”maskaka.” Helt enkelt kapa bort ytterligheterna och bli kvar med en stark, homogen kärna och en allsidig liten allroundhund. En hund som (till skillnad från en renodlad bruksras) aldrig blir ”mycket hund” och som KAN arbeta, även om den inte MÅSTE arbeta. En hund som är lika nöjd med att spendera några dagar på träningsläger som att spendera några dagar på soffan, utan att för den sakens skull bli understimulerad och klättra på väggarna. Helt enkelt en lojal följeslagare och trogen vän, som passar lika bra som älskad familjemedlem som pålitlig tränings- och tävlingskompis. Och som svar på grundfrågan vad det är som skiljer raserna åt, så är svaret helt enkelt – väldigt lite i grund och botten, men Miniature American Shepherd som ras blir vad vi rasentusiaster gemensamt gör den till och jag ser sååå mycket fram emot att få vara en del av den resan!
Så, vad tycker ni nu? Besvarar det grundfrågan någorlunda? Låter det vettigt i era öron eller finns det någonting ni känner inte rimmar? Vilka delar håller ni med om och vilka delar känns helt främmande? Är du intresserad av frågan nog att läsa hela vägen hit så har du säkert en personlig åsikt i frågan – vad vill just DU ska vara skillnaden på Miniature American Shepherd och Australian Shepherd i framtiden? Oavsett vem du är; aussieägare, masägare, blivande valpköpare, uppfödare… Dela gärna med dig av dina tankar och funderingar, det vore sååå spännande att få höra vad just du tycker kring ämnet! ❤️
———————————————————————————————————-
Kennel Ljuvliga
Vi föder upp sunda Miniature American Shepherds med ett trevligt temperament, som passar lika bra som älskad vän och familjemedlem som pålitlig tränings- och tävlingskompis. Besök vår kennelsida på ljuvliga.se och följ gärna vår vardag här ute på ön på @kennelljuvliga på instagram och facebook
att leva sin dröm 
Detta är så spännande!
När jag hör aussieuppfödare säga att ”den/de MAS jag haft har varit bättre arbetshundar än min aussies” så blir jag förskräckt. Delvis beror det såklart på vilken referens jag själv har vad som är en bra arbetshund, men det blir samtidigt väldigt skevt.
För mig så ska MASen fylla det där hålet som finns mellan bruksavel och ren sällskapshundsavel. Den ska inte vara krävande, överenergisk eller ”jobbig” för en köpare som har lite hundvana; och även om en är nybörjare ska det vara en lämplig ras att äga med rätt inställning hos ägaren och med ett lagom aktivt liv.
För mig får en aussie gärna vakta, och i vakten ska finnas gott om mod. Hunden ska kunna avvärja ett potentiellt hot utan att för den skull vara feg och gapa och nypas i hälarna- mer ”hit men inte längre”.
Den ska arbeta outtröttligt med ex ett spår när vädret är varmt och den egentligen har störst lust att lägga sig och vila i skuggan. Den ska vara mer ”på” än ”av” och vilja och kräva arbete; utan att för den skull vara stressad.
Allt det ska MASen inte vara. Den kan larma-men inte vakta skarpt. Den ska vilja jobba- men kanske saknar den där sista växeln i det självständiga arbetet och är därför mindre krävande. Den ska lika gärna ligga en dag i soffan förutsatt att den har fått en långpromenad och inte dessutom kräva tre timmar på brukshundklubben.
Mentalt sätt vill jag ha dem lika; nyfikna, stabila, glada, sociala, utan rädslor. MASen får (förutsatt att den kan bli detta) gärna vara ett tillskott i min flock! Träna lite trick ena dagen, vara med och bruksa en dag, springa med ett par mil medan brukshundarna drar-eller stanna hemma med husse och ” skrota” på gården och tycka att det är helt ok.
En bra aussie-light-variant helt enkelt!
GillaGilla
Superintressant! Gillar det du skriver om att masen ”fyller hålet mellan brukshund och sällskapshund” för det är precis så jag ser på det. Den blir aldrig ”mycket hund” samtidigt som den heller aldrig tackar nej till att träna och hitta på roliga saker ihop med sin ägare. Och precis som du skriver; en bruksras kräver både en stor portion mod och energi (och underförstått en hel del skärpa) för att kunna fungera som just en brukshund, men de egenskaperna är ingenting jag känner ett behov av i masen. Klart de kan vakta, många av mina har alarmerande vakt till exempel, men eftersom de saknar skärpa finns det inte så mycket ”bakom skallen” så att säga. Och ja, håller med om det du skriver som faktiskt förenar raserna – stabila, sociala och nyfikna ska de vara allihop. Fullkomligt ääääälskar uttrycket ”aussie-light”, det kommer bli en storfavorit i mitt vokabulär framöver! 🤩👏🏼
GillaGilla
Väldigt intressant inlägg som jag jag tkr ger bra svar på frågan om skillnaden mellan raserna! 🙂
Just nu skiljer sig ju även MASen otroligt mkt åt både utseendemässigt och mentalt, men även om det just nu är spretigt pga att den är så ny, så kmr man nog aldrig helt komma ifrån att vissa kmr avla mer mot utställning och vissa mer åt sporthållet. Fast kanske är det också bra. För då kan ju fler olika typer av människor få chansen att äga en individ ur rasen. Då behöver man inte va en utpräglad hundträningsnörd för att känna att man klarar av rasen.
Sen så hoppas ju jag att spretigheten inom rasen blir mindre än den är idag. Både vad gäller utseende och mentalitet så att man vet lite mer vad man får.
GillaGilla
Jag håller verkligen med dig, även masen har sin spretighet vilket ändå känns oundvikligt såhär mitt i rasbildningen när vi allihop håller på att lära känna rasen tillsammans. Superintressant tanke att det skulle kunna vara positivt med en heterogenitet, men precis som du skriver är det samtidigt viktigt att valpköpare i långa loppet vet ”vad de får” när de väljer en mas. Och precis, någon utpräglad hundträningsnörd ska man ju inte behöva vara, speciellt eftersom jag tycker att masen aldrig får bli ”mycket hund”, så jag tänker att målgruppen snarare skulle kunna formuleras typ såsom aktiv hundmänniska. 😍🌟
GillaGilla
Och nu kom jag på en skillnad till!
När det gäller aussies bör bruksbarheten vara högt prioriterad. Jag kan tex tänka mig kullar tagna efter individer ur släkter med goda resultat från prov där en väljer att göra kombinationer som kan råka bli lite mer reserverade/mkt hög vakt/högre dådkraft osv än aussies överlag ska ha. Förutsättningen är såklart att dessa säljs till kunniga hundmänniskor som förstår att just denna aussien inte kan leka vilda lekar med grannbarnen…
Naturligtvis tycker jag att aussien ska vara en trevlig hund; men på väg mot målet är det för mig helt ok att göra avsteg från idealmentaliteten där samma hund kan tävla SM OCH vara gosigaste hunden runt okända.
Här anser jag dock att MAS INTE kan göra samma avsteg. Där krävs att uppfödare hellre håller dem i ”hellre för lite än för mycket”-facket på väg mot mål.
Dels pga köparna men också för att inte få med för höga portioner av ex skärpa framöver.
GillaGilla
Kloka tankar! Jag håller verkligen med dig om att masen, på vägen mot slutmålet, hellre i vissa kombinationer kan råka bli lite för ”lite” än lite för ”mycket” hund. Personligen strävar jag efter att avla fram en trygg, social och allmänt rar individ som OCKSÅ har mycket will to please, arbetskapacitet och tryck under tassarna men på vägen mot den visionen kommer det alltid finnas några individer som inte når hela vägen fram – så är det ju med allt avelsarbete! Och jag skulle hellre vilja att de individerna som sticker ut råkar bli lite för lite hund såsom i ”attans, den fick inte den där sista växeln i arbetet som jag skulle ha önskat och har lite för lite självförtroende för att vara optimalt men annars en väldigt trevlig hund” snarare än att ”ojdå, den biter grannbarnen och klättrar på väggarna så fort man inte sätter den i dagligt intensivt arbete men på tävlingsplanen vinner den allt.” 😅🙈
GillaGilla
Väldigt intressant läsning. Tack. Hälsningar från en Miniaussie ägare som haft vanlig Aussie sedan -07 men nyligen bestämde mig för att byta till ”light varianten” som det skrevs om här i kommentars fältet & har inte ångrat mig för en sekund!!!! 🐕🐕
GillaGilla
Så härligt att du blivit en masentusiast, då är vi verkligen två – jag är heeeelt såld på rasen! Roligt också att du uppskattade läsningen! 🥰🙏🏼
GillaGilla
Jag har aldrig ägt någon Australian Shepherd men instämmer till fullo kring Minin! Extra mycket om det du skriver om rasens framtid! Jag hoppas att det är fler än du som tänker långsiktigt med var rasen är på väg och vilket håll man styr skutan åt! Oerhört tänkvärt!
Kramar från mig!
GillaGilla
Ja, jag tänker att det är superviktigt för oss alla att tillsammans reflektera över vilken ras det är vi vill skapa, för faktum är att makten ju ligger i våra händer – uppfödare, valpköpare och andra rasentusiaster. Och istället för att ”nöja sig med” vad som de facto skiljer rasen från andra idag, tänker jag att nyckelfrågan är just vad vi vill att rasen ska bli i framtiden. Tack snälla du för pepp! 😊🙏🏼
GillaGilla
Precis! MASen ska va en allroundhund som man kan göra allt med! Men det passar mig ypperligt att det inte är ”för mkt hund”! Som hon som skrev här uppe, ”fyller hålet mellan brukshund och sällskapshund”, det är typ precis där jag tkr MASen ska va!! Att man kan träna mkt och komma långt i olika sporter, men att det inte är ett måste att träna flera timmar om dagen!
GillaGilla
Ja men exakt! Tycker också Liza uttryckte det spot on, det är ju precis det där ”mellanmjölkiga” lagom som jag ser framför mig att masen blir – som kan träna men inte måste träna. Som man kan komma högt upp i klasserna med men som inte kräver tre timmar om dagen på brukshundklubben för att må bra och vara en harmonisk individ. 😇🌟
GillaGilla
Hej, vi är en familj uppe i Norrbotten som vill välkomna en MAS till oss, men det är så rackarns svårt att hitta en (tik)!
Vi bor på landet med en jakthund, 2 katter och 2 hamstrar, våran dotter på snart 12 år är den som ska få ta hand om den med hjälp och stöd av vi föräldrar naturligtvis. Hon vill så gärna hålla på med agility då hon är en tjej som älskar att va ute och springa.
Vet inte om det här är rätt plats att söka hjälp på men hoppas 🙏
GillaGilla
Hej Kerstin, så roligt att ni bestämt er för masen! På ljuvliga.se under fliken ”kontakt” kan du skriva upp dig på vår valplista, så mailar vi ut information om våra kommande kullar. 🌟🐾
GillaGilla
Uppskattade verkligen texten eftersom jag fick en mycket bättre förståelse kring de olika raserna (eller inriktiningarna inom samma ras). Spännnde! Tack 🙂
GillaGilla
Så roligt att det uppskattas! 🥳🙏🏼
GillaGilla
Hej! Har bara en fråga när det gäller vaktegenskaper: Efter vad jag läst så sägs det att MASen är avlad enbart på små Australian Shepherds. Hur kommer det sig då att man anser att MASen inte ska ha vakt/skärpa? När man diskuterar vad man ”vill med rasen och hur forma den” , är det inte redan en ras som funnits ett antal år i USA? Hur är den ”tänkt” att vara i sitt ursprungs land? Är vaktegenskaperna (skärpan) bortavlad ? Frågar av intresse och inte för att jag tycker att någon ovan har fel. Undrar bara hur tankegången går? Tycker f ö det är jätte bra att den som ny godkönd ras i Sverige har uppfödare som (förhoppnings vis ( samarbetar om rasen och drar år samma håll så att man värnar om en mentalt stabil och fysisk frisk ras. Tyvärr finns det ju risk att det avlas ”Hej vilt” såsom det gjorts/görs på aussien redan, då efterfrågan är stor på söta häftiga hundar med cola färger/teckningar…hoppas verkligen rasen värnas om och utvärderas/meriteras ordentligt framöver🤗.
GillaGilla
Hej Marie, tack för bra input och intressanta frågeställningar! Till att börja med så härstammar MAS:en inte enbart från Australian Shepherd utan fler raser har mönstrats in såsom bland annat Shetland Sheepdog (klistrar in en länk till raskompendiet som källa nedan.) Vad gäller din fråga kring hur den ”är tänkt” att vara i ursprungslandet så står det i raskompendiet att läsa ”They have strong sense of boundary and an ability to sense danger. They bark to warn, but not just for recreation, which makes them a good watch dog and intelligent companion.”
Jag gillar formuleringen ovan eftersom jag tolkar det som att hunden ska ”säga till” när det kommer någon eller när det händer någonting som tolkas som farligt, men att vakten stannar just enbart vid skallet. Att det inte finns så mycket skärpa där som gör att hunden ”går vidare” med sina hot. Precis som jag skrivit i inlägget så tycker jag personligen att masen, i jämförelse med aussien, generellt sätt ska ha mindre av både vakt och skärpa eftersom jag tycker att MAS:en (till skillnad från en brukshund) hellre får vara lite för ”mild” än att den skulle bli ”mycket hund.” Om man tex har en vallande aussie och ett gäng bångstyriga tjurar så behövs det en hel del skärpa (och förmodligen också ett bett i nosen) för att lyckas få tjuren att vända om. Min starka uppfattning är att vi, i den aktiva allroundhunden MAS, inte behöver särskilt mycket av de egenskaperna och precis samma sak gäller för till exempel reservationen – tycker helt enkelt inte att det är egenskaper som det finns något stort _behov_ av. Men, givetvis ska vi inte tappa bort skärpan helt och hållet då jag tror att det i den finns en hel del vardagligt självförtroende och mod också som alla hundar behöver för att fungera i dagens samhälle. Det jag menar är att jag vill ha en mentalt stabil hund som är trygg i tassarna, men inte en hund som är mer eller mindre aggressiv/vass och har lätt för att ta till bett.
För övrigt håller jag verkligen med dig och hoppas att det blir kutym inom rasen att man utvärderar framförallt hälsan och mentaliteten (men också exteriören givetvis) för att vi tillsammans ska kunna bygga en långsiktigt hållbar svensk/nordisk population av rasen. 🤗🤗🤗
https://www.amazon.com/Miniature-American-Shepherd-Judging-Analysis/dp/1733674209/ref=sr_1_1?crid=N4D08JL5RP0O&keywords=miniature+american+shepherd+judging+analysis&qid=1583254028&sprefix=miniature+american+shep%2Caps%2C298&sr=8-1
GillaGilla
Intressant. Det jag hört tidigare är att man sagt att miniature aussies o USA bara kommer från avel av små Australian Shepherd. Har också hört att i USA kallas linjer /uppfödnk gar en del för Miniature American Shepherd och andra för toy Australian Shepherd s. Undrar om de är olika avlade?
GillaGilla