Nu har jag hunnit ifatt mig själv

Jag vet inte ens i vilken ände jag ska börja. Jag har inte skrivit på så länge och ju fler dagar som passerar, desto större avstånd blir det mellan mig och er. Det känns som om jag tappat bort er i min långa, långa tystnad. Är ni ens kvar? Har ni gett upp på mig eller har ni inte ens märkt att det varit tyst här? Hur mår ni? Jag har saknat er. Och jag har saknat att skriva. Ändå har jag inte kommit mig för att sätta mig vid datorn och göra en uppdatering. För jag har liksom känt att jag inte har velat göra det när allt varit så upp och ner som det har varit på sistone. Jag har tänkt att när allt ”är över” så kan jag skriva om det. Och riktigt över har jag faktiskt inte känt att det varit förrän nu. Först nu kan jag, med blicken i backspegeln, återge en liten del av det kaos som jag har brottats med sedan nyår. För först nu känner jag att jag faktiskt hunnit ifatt mig själv.

Jag sitter just nu framför datorn på min altan. Det är måndag kväll och solen har just smugit sig bakom huset och snart ner genom tallskogen. Trädkronorna svajar lite i vinden och i sundet glittrar små, små vågor förbi på väg mot norr. Jag sitter här med en kopp te och lyssnar till hundarna som förnöjt gnager på ett varsitt tuggben under bordet. Jag är äntligen redo att dela med mig och skriver så fingrarna glöder. Det finns så mycket inuti som vill ut, så många ord som längtar efter att bli skrivna. Jag har väntat i ett halvår på att rätt tid ska infinna sig och nu känner jag det i hela kroppen. Rätt tid är nu. Och kanske är det allra mest för min egen skull jag skriver. Skrivandet har alltid varit terapeutiskt för mig och för att verkligen kunna lägga allt som hänt bakom mig känns det som att det är skrivandet som är nyckeln. Så, nu kör vi.

67175091_363376191242129_942836915944554496_n

Först kom sjukdomen

För att göra en väldigt lång, påfrestande och fruktansvärt ångestfylld historia kort så gick jag under vårvintern igenom en utredning via vårdcentralen och domen blev ”alfa1-antitrypcinbrist.” Det kanske inte säger gemene man så mycket men det är i alla fall en genetisk lungsjukdom som konstaterades via ett DNA-test. Efter att ha gått runt med konstant dödsångest under flera månader blev lättnaden enorm när läkaren förklarade att jag inte var akut dödssjuk men att ja, detta kommer förmodligen ta livet av mig på sikt (om jag inte hinner dö i någon olycka eller liknande innan dess förståss.) Dessutom konstaterades i samma veva att jag hade cellförändringar av den allra högsta graden i livmodern och tvingades genomgå en operation för att ta bort livmodertappen. Status just nu är att jag väntar på att få komma tillbaka på återbesök och ber till högre makter att det ser bra ut, annars måste de ta bort alltihop på nästa operation i höst och det ligger inte direkt högst på önskelistan. Speciellt inte efter att under fyra års tid ha kämpat med att få bli med barn…

67617278_895328760825660_3365511427975544832_n

Sen kom avskedet

Min älskade morbror Mobbi, som bott med mig de senaste fem åren och agerat ”byggledare” på gården, flyttade ifrån oss. Efter att även han ha fått en diagnos för något år sedan har han medicinerat men har trots det blivit successivt sämre i sin sjukdom. Under våren fick vi besked om att han blivit beviljad en seniorlägenhet i närheten av hans dotter, som är bättre lämpad än en väglös ö att tillgodose hans förändrade behov. Med förnuftet förstod jag det, men helt ärligt så har hjärtat fortfarande inte hunnit ikapp. Jag vet att det var det allra bästa som kunde hända egentligen, ändå har jag sörjt (och sörjer fortfarande) att inte längre ha honom nära. Och Vilja, min älskade Vilja. Min allra första hund och stora kärlek, som tacksamt nog ändå räddade livet på Mobbi en gång i tiden, att till råga på allt tvingas skiljas ifrån henne – det har inte varit lätt.

dsc_0124

Och så var vi tvungna att prioritera

Så med Mobbis plötsliga frånvaro och Anders inte lika plötsliga frånvaro (då han egentligen har jobbat heltid och pendlat till och från Stockholm ända sedan vi flyttade hit) blev det rent krasst ganska resurssnålt här hemma på gården. Fåren, hästarna, grisarna och hönsen ska tas omhand. Huset, markerna och allt annat som hör en gård till likaså. Katterna behöver omvårdnad och inte minst hundarna. Efter mycket reflekterande har vi landat i insikten att utveckling ibland faktiskt är avveckling. Och även om vi absolut inte vill ge upp vår vision om ett framtida självförsörjande, har vi helt enkelt insett att vi måste prioritera om. För tillfället i alla fall. Hästarna och grisarna flyttade i förra veckan och värmlandsfåren flyttar till sensommaren när lammen är avskilda. Kvar hemma blir hundarna, katterna, gotlandsfåren och en liten del av nuvarande hönsflocken. Och även om det (även i det här avseendet precis som med fallet med Mobbi) kan tyckas vara ett väldigt logiskt beslut att ta, satt det väldigt långt in. Jag lever verkligen för mina djur och älskar dem allihop till månen och tillbaka. Att sälja hästarna var värst, åh så jag kommer att sakna dem. Men såsom livet ser ut precis just nu, inser även jag att det faktiskt var det enda rätta.

Stort tack till min goda vän Jeanette Seflin för den fina bilden på Flicka!

js10

Men efter regn kommer solsken

Att livet vändes upp och ner gjorde att vi var tvungna att prioritera om, men nu kan jag faktiskt se att det inte bara har varit av ondo. Känslan av att faktiskt ha valt väg och kommit vidare från det där vägskälet vi stod och stampade vid så länge, har verkligen gett ringar på vattnet. Både jag och Anders känner att vi har fått ny luft under vingarna. Nya, friska vindar blåser i vårt liv just nu och helt plötsligt känner vi att vi fått en märklig form av nystart. Fri från den fruktansvärda dödsångesten, (hyfsat) fri från sorgen efter avskedet och framförallt fri från kvalen som höll oss tillbaka så länge. Nu blickar vi framåt mot år 2020. Året då jag på allvar viger mitt liv till hundarna och uppbyggnaden av kennel Ljuvliga och Anders kommer hem. Ja, ni läste rätt. Han kommer hem till årsskiftet för att vara hemma hela nästa år, så att vi gemensamt kan bygga upp Lindö och tillsammans eftersträva den vision vi haft ända sedan vi flyttade hit. Ljuset i tunneln är starkare än någonsin.

67076514_673209933090996_5410488646300073984_n

Hoppas ni fortfarande vill följa med på resan, jag ser i alla fall vansinnigt mycket fram emot att få dela med mig av den till er. Och jag lovar att uppdateringarna kommer att vara betydligt mer frekventa framöver, även om de kanske inte har samma fokus som förut…

Varm kram på er kära vänner!

35 reaktioner till “Nu har jag hunnit ifatt mig själv

  1. Vägen fram är inte alltid rak utan med massa avkrokar, svängar, återvändsgränd och framför allt stora/små korsningar man måste välja mellan. Nä livet är inte alltid lätt att leva och prioriterar man rätt så blir det bra i slutet (hoppas jag alltid på iaf)
    Kram annette

    Gilla

    1. Du har så rätt! Livet är som en bergochdalbana och ibland gäller det bara att hålla ut i uppförsbackarna… Det känns verkligen som att vi har gjort vår hemläxa nu och att prioriteringarna ligger där de ska – så nu blir det till att hålla i sig i nedförsbacken istället (förhoppningsvis!) Stor kram tillbaka! ❤

      Gilla

  2. Oj, oj, så mycket på en och samma gång. Förstår verkligen att du har varit ”tyst”, har saknat dina rapporter och undrat, men nu förstår jag. Styrke kramar i massor 🥰🥰🥰

    Gilla

    1. Ja, jag har känt mig liksom bakbunden i min egen tystnad. Svårt att förklara, men jag har inte känt för att skriva något om jag inte kunnat skriva allt. Tack för förståelse och varma kramar tillbaka! ❤

      Gilla

  3. Förstår dig så väl! För ett år sedan vändes hela vår tillvaro också upp och ner, utan föregående varning. ”Livet förändras rätt så fort ibland”, sa min gamle svärfar för många år sedan…❤️

    Gilla

    1. WOW vilket tungt år 😔
      Såååå Mycket Smärta och Sorg 😢 Jag känner verkligen med dig och din man,
      Jag började följa dig när du och din man var på Nyhetsmorgon på TV 4.
      Och med Glädje läste jag om när du var till USA och köpte dina Underbart Söta hundar
      Jag tycker att du är en Fantastisk kvinna och Vacker 😊
      Jag hoppas att allt blir bra och önskar dig och dina djur all Kärlek
      Varma Kramar 🦋🐝🙏🏻🐞🐛
      Mia Ekdahl

      Gilla

      1. Åh Mia, vilka fina ord – tack snälla du! Ja det har verkligen varit ett tufft år hittills men nu tar vi nya, friska tag. Precis som du skriver så hoppas jag också så innerligt att det får bli bra nu och att motvind byts ut till medvind. Stora kramar tillbaka till dig! ❤

        Gilla

  4. Åh…livet ja, ibland kommer det mellan allt annat. Jag kan inte låta bli att tro att man får erfarenheter av alla sådana prövningar, som formar och ger insikter som man någon gång blir tacksam över. Så försöker jag tänka när mitt eget liv har gett prövningar som ibland kännts övermäktigt. Jag är så tacksam att jag har mina hundar, som gör att någon form av rutin och styrning för mig framåt. Varma tankar till dig

    Gilla

    1. Ja precis så är det verkligen och det stämmer verkligen att det man inte dör av gör en starkare. Och hundarna är en så oerhört stor faktor för mig i mitt liv, är det någonting jag aldrig skulle kunna prioritera bort så är det dem. De ger inte bara tröst, kärlek och ständig gemenskap utan även som du skriver – styrning och rutin i vardagen. Tack snälla du för dina värmande ord och stora kramar! ❤

      Gilla

  5. Känner så himla mycket igen det här, när livet serverar en så många stora livsförändringar på kort tid att det känns som att man ska kvävas. För oss har det gått i ett sedan 2015. Visst, vissa av förändringarna har varit bra sådana, men de har varit stora och krävt otroligt mycket av oss. Det tär. Man måste pausa. Skala av saker av ens liv för att orka verkligen njuta av de delar som man har kvar. Massor med kramar till dig! ❤

    Gilla

    1. Åh Jacqueline så klokt skrivet! ”Skala av för att kunna njuta av det som finns kvar” – exakt så känns det. Och ja, ibland kan det vara positiva livsförändringar också men likväl lika omvälvande som de negativa och när allt går i ett känns det precis som du skriver, nästan som man kvävs. Sedan några veckor tillbaka känner jag att jag har huvudet ovanför vattenytan i alla fall – nu gäller det bara att börja simma… Massor av varma kramar tillbaka! ❤

      Gilla

  6. Jag förstår verkligen att du inte orkar dela allt detta under resans gång. Men tack för att du gör det nu💕. Jag har ju själv gått en lång väg för att få barn, det blev inte på det sättet jag tänkt, men det blev så bra💕. Blev i slutändan tvungen att operera bort livmodern då jag hade endometrios. Hoppas att du får må bra nu och ta hand om dig🤗 hälsa kusin🤗💕

    Gilla

    1. Precis, det är svårt att dela med sig när man är mitt i alltihop och allt bara känns som ett virrvarr. Jag beklagar hur det blev för dig, det är sådant man inte önskar någon. För mig finns det fortfarande ett litet hopp kvar och det tänker jag klamra mig fast vid så hårt jag bara kan. Tack snälla du för dina värmande ord och detsamma, ta hand om dig! ❤ ❤ ❤

      Gilla


  7. Känns inte som om du varit borta alls. Jag ser ju fina stories på Instagram. Följer ju dig där.
    Har själv slutat blogga, men fortsätter på Instagram. Var sak har sin tid också. Så tänker jag.
    Riktigt skönt att du börjar komma ur tunneln! Kram ❤

    Gilla

    1. Ja jag har ju verkligen känt att det varit lättare med instagram på sistone, där är det ju bara korta sekvenser och ögonblick av livet man delar med sig av på något sätt. Här på bloggen har jag alltid skrivit mer holistiskt och när jag inte kunnat skriva allt, så har det liksom blivit att man inte har velat skriva något alls istället. Tack snälla för dina fina ord och varm kram tillbaka! ❤

      Gilla

  8. Välkommen tillbaka. 🤗
    Många tunga ord & svåra beslut.
    När man minst anar det så ljusnar det ✨. Allt gott till er 🍀
    Kjamar Jenny

    Gilla

    1. Tusen tack, det känns sååå himla skönt att äntligen ha brutit tystnaden. Och ja tungt har det varit, minst sagt, men precis som du skriver så ljusnar det alltid. Förr eller senare. Varma kramar tillbaka! ❤

      Gilla

  9. Var länge, länge sen vi träffades sist men följer dig både här på bloggen och på Instagram, njuter av vackra bilder och dina kloka ord 💕 Har också ett jobbigt år bakom mig, en väldigt sjuk mamma som numera är så frisk hon kan bli. Förlorat flera nära familjemedlemmar och ovanpå allt så DNA-testades jag positivt i våras för den genetiska sjukdom som min mamma har, vilket förmodligen kommer leda till diverse sjukdomar i framtiden. Så känner igen mig litegrann i dina ord och känslor.

    Stor varm kram! ❤️🐾☀️

    Gilla

    1. Men ååh, HEJ Nicolina – så himla roligt att du tittar in och säger hej! ❤ Det är tråkigt att du ska behöva känna igen dig i denna historia men det påminner å andra sidan om att man aldrig är ensam, även om det känns som så ibland. Tack snälla för dina värmande ord och stora, varma kramar tillbaka! <3<3<3

      Gilla

  10. Jag har undrat över två ”saker”: Hur i hela friden hinner ni med allt, och var är hon nu, hon bloggar inte mera? Förstås vet jag att sommaren innebär massor för en som odlar och har djur, men sjukdom hade jag inte förstånd att tänka på. Medkänsla! Jag hade vår sista häst som en enorm styrkekälla när min förra man var dödssjuk, men häst innebär arbete, och en häst vill ju också arbeta! Så jag sålde den. Men gris skulle jag nog hålla… Livet innebär omprioriteringar. Vi har inte drabbats på annat sätt än att min syster och min mans två syskon alla har avlidit, alla inom ett år! Men sjukdom tränger sig på även här. Vi är ju ändå i en helt annan ålder än du… Önskar dig fysisk styrka, att allt ordnar sig på lämpligt sätt! Hälsningar från den tropiska värmen öster om Helsingfors, har sovit ute i natt!

    Gilla

  11. Välkommen tillbaka här. Även mitt bloggande har inte varit så frekvent. För mig blir det så när ngt tynger som jag ännu inte är redo att dela med mig av. Vissa saker måste få mogna. Beslut behöver tas. Vånda, är nog ordet. Kul att se dig här igen.

    Gilla

  12. Livet blir inte alltid som man tänkt Har saknat dina inlägg på bloggen och funderat över vart du tagit vägen …
    Det gläder mig att du är tillbaka och jag önskar dig allt gott i framtiden!
    Kram

    Gilla

  13. Ja, ibland förstår man inte riktigt hur man klarar av att överleva vissa perioder i livet. Speciellt inte när man ser dem i backspegeln. Att man ens klarade av att ta sig ur sängen på morgonen! Det är på något vis trösterikt och stärkande att få dela varandras livsberättelser. Vi lär oss mycket av varandra genom livet. Och inspireras.
    Tack för att du delar med dig av ditt liv och dina erfarenheter. Ser fram emot att fortsätta följa dina livsbetraktelser. Hur du ser och lyfter fram det lilla samtidigt som du tar dig an gigantiska projekt. Var rädd om dig! Tack för att vi får vara med på din resa. 🙏🏽🤗💕
    Stor kram

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s