Nära-döden-upplevelse

Det går på en millisekund. I ögonvrån hinner jag skymta en vit bil precis innan den kraschar in i min högra sida i 90km/tim. Bilen voltar åt vänster och jag hinner knappt reflektera över den torktumlare jag kastas runt i, varv efter varv. Den enda minnesbilden jag har är att jag hänger i bältet, med huvudet tryckt mot taket, medan bilen glider fram upp och ned cirka 50 meter och jag tänker ”ska vi aldrig stanna?!” I backspegeln ser jag Trumf, den lilla valpen jag nyss hämtat från uppfödaren, ligga inklämd mellan taket och den intryckta bakluckan. Död. Trodde jag i alla fall. Jag minns också att jag knäppte av mig bältet samtidigt som jag tog spjärn mot taket, för att sedan kravla mig ut genom det krossade sidofönstret. Sen började kaoset.

67908215_2117333595039210_6080313736986361856_n

På ostadiga ben springer jag fram till några människor som bevittnat olyckan och skriker ”call a veterinarian, my dogs are hurt!” Efter att ha skrikit samma sak om och om igen insåg jag att de inte kunde prata engelska. Paniken stegrade. Inte en enda människa förstod mig. Jag tecknade med händerna och skrek ett av de få ord jag faktisk lärt mig på franska ”chien, chien, chien” och pekade mot bilen. När de väl förstod vad jag menade pekade de ut mot den landsvägen jag nyss kört på och sa samma sak ”chien” – varpå jag tittade upp och såg Himla springa ifrån platsen. Jag sprang efter och skrek hennes namn men hon var för skärrad för att förstå att det var jag. Hon vände sig om, skällde ut mig och fortsatte springa mot mötande trafik och var bara någon meter ifrån att bli påkörd. Jag insåg att min panikslagna röst inte lät som den röst hon är van vid och fick kämpa med varenda muskel i kroppen för att ropa hennes namn i ett normalt tonläge samtidigt som jag sprang ifrån henne ut på majsfältet, satte mig ner på huk och lockade och pockade. När hon väl vågade sig fram tog jag upp henne i famnen och vi skakade båda två som asplöv. Jag kramade henne så varsamt jag bara kunde, för nedför mitt ben rinner hennes blod ymnigt. Hon höll på att förblöda, trodde jag i alla fall. Efter att ha återigen skrikit åt folk att ringa veterinär på vartenda språk jag kunde komma på så insåg jag att det inte var blod jag kände. Hon hade kissat på sig av skräck.

68743006_410707549795580_5765121140993294336_n

Med Himla i famnen springer jag tillbaka mot bilen men blir stoppad av en fransyska som tecknar med händerna att låta bli. Och över hennes axel ser jag hur en hel drös av människor står och försöker få ut Trumf ur bilen och jag frågar henne om Lita. Jag pekar på Himla och visar med tre fingrar och skriker ”un, deux, trois” som jag lärt mig betyder ett, två, tre men får till svar ”deux chiens!” Och det är då det slår mig – vart i hela friden är då Lita?! I vild panik och uppspärrade ögon försöker jag teckna med händerna till de chockerade åskådarna för att få fram om de sett den tredje hunden. En person pekar bortåt den korsande landsvägen och jag förstod att Lita, precis som Himla, hoppat ut genom den krossade bakluckan och rymt från platsen. Och jag minns att jag tänker att jag måste hitta henne innan hon blir påkörd, som Himla var nära att bli. Jag lägger in Himla i baksätet på fransyskans bil och börjar springa i den riktningen jag fått klart för mig att Lita försvunnit åt. Jag springer snabbare än jag någonsin gjort förut, skriker hennes namn och stannar varenda bil och tecknar frågan om de sett min ”chien.” En bil plockar upp mig och hjälper mig att leta tills vi möter ambulanser, brandbilar och polisbilar och mannen kör mig tillbaka till olycksplatsen, trots mitt trotsiga skrikande om att fortsätta leta efter min ”chien.” Det var det enda ordet som fanns i mitt huvud och som jag repeterade som ett mantra hela tiden. Skrikande, gråtande, mumlande – ”chien, chien, chien!”

67570997_372451880121893_5839598996347158528_n

Väl tillbaka på olycksplatsen hade brandmännen precis lyckats bända loss och få ut Trumf ur bilen. Jag fick honom i min famn men kunde varken glädjas åt att han faktiskt levde eller bryta ihop över det faktum att han var skadad, för i mitt huvud fanns fortfarande bara Lita – jag MÅSTE hitta henne innan hon blir påkörd. Jag la in honom i bilen bredvid Himla och sa åt fransyskan att sitta med dem tills veterinären kom. Med sänkt tonläge och ett förmanande tonfall i rösten gjorde jag klart för varenda ambulanspersonal, brandman och polis att de måste hjälpa mig att hitta min hund och att ringa veterinär. En enda person talade engelska, det var en av polismännen som förklarade för mig att veterinär var på väg, att de hade skickat ut folk som letade efter Lita och att jag absolut inte fick lämna platsen. Både för att jag, genom att irra omkring på landsvägen, var en fara för mig själv men framförallt för att det då skulle räknas som en smitningsolycka och att jag då skulle bli hämtad och förd till polisstationen. Med den insikten var det som att benen inte bar längre, så jag satte jag mig ner på marken. Maktlösheten var total. Lita svävade i livsfara och jag hade inte tillåtelse att försöka rädda henne. Och jag bröt fullständigt ihop.

69400243_899390433752371_6803757757741662208_n

Men det varade inte många sekunder innan jag faktiskt hittade en möjlighet i virrvarret av tankar i mitt huvud. Om jag inte får leta efter Lita, så måste jag få andra att leta efter Lita. Jag tog mig snabbt samman och ringde först till mamma: ”Hej mamma, jag mår bra men har varit med om en liten bilolycka och Lita har rymt.” När jag hörde att hon började gråta i andra änden bubblade det upp en vrede inom mig som jag än idag inte förstår var den kom ifrån och sa argt, strängt och förmanande ”nu tar du dig samman och lyssnar noga, jag behöver en stark, lugn och fokuserad mamma – för jag är hysterisk nog så det räcker för oss båda. Jag skickar adressen i ett sms, du ska ta en taxi hit så fort du bara kan och har en enda uppgift och det är att hitta Lita.” Hon svarade ”ja, det är uppfattat” och sen la vi på. Jag ringde Trumfs uppfödare Deborah och Partys uppfödare Laetitia och bad dem komma dit och hjälpa mig hitta Lita och tecknade till varenda människa på platsen att göra samma. Sedan ställde jag mig på toppen av en kulle och busvisslade och skrek så högt jag bara kunde ”Liiiiiiiitaaaaaaa”. Mitt i chocken, paniken och maktlösheten så var jag trots allt inte maktlös. Jag gjorde vad jag kunde.

69471724_1065328943673559_5641883814713098240_n

Veterinären kom och hämtade Himla och Trumf och körde iväg dem till veterinärstationen, jag ville följa med men fick fortfarande inte tillåtelse att lämna platsen. Och en efter en anslöt sig till jakten efter Lita. Deborah och hennes pojkvän var de första att komma till undsättning och när jag såg det välbekanta ansiktet kastade jag mig i hennes famn och sedan stod vi där länge och väl, vaggade fram och tillbaka och grät som två barn. Med vetskapen om att jag hade folk ute och letade, försökte jag koncentrera mig på det administrativa för att så snabbt som möjligt få komma därifrån och ansluta mig till letandet. Polismannen som talade engelska tog mig avsides tillsammans med den kvinnan som hade kört den andra bilen (som för övrigt också hade klarat sig undan några större skador) och vi fick redogöra händelseförloppet. Först då förstod jag vad som faktiskt hade hänt. I den korsningen där vi stod möttes två landsvägar, varav den ena hade fritt fram och den andra hade en stoppskylt. Som uppenbarligen hade missats. Bilnycklarna fick jag lämna till personen som bärgade bort bilen och körkortet gav jag till någon annan, som dessvärre aldrig återlämnade det (vilket jag upptäckte igår när jag stod på biluthyrningsfirman och blev nekad att hyra en bil.) Jag minns att väntan var vansinnigt frustrerande men efter många om och men fick jag äntligen lov att lämna platsen och ansluta mig till letandet efter Lita. Som blev minst sagt långdragen.

69054220_491155808345452_4948351561114845184_n

68705403_880640255653775_3310085729719156736_n

Vi letade, ropade, spanade och hoppades. Vi åkte väg upp och väg ner och skrek hennes namn, lockade och pockade. Vi hade hört att de ofta återvänder till olycksplatsen så vi såg till att alltid ha någon på plats tillsammans med en bur, mat och vatten och en massa kläder som luktade mig. Vi letade till långt in på natten och när mörkret gjorde det omöjligt att leta till fots, fortsatte vi att leta från bilen. Tillslut insåg vi att billetandet var oerhört ineffektivt och att det var bättre att spara energin till dagen efter när det var ljust. Vi åkte hem till campingen och fick några oroliga timmars sömn innan vi var tillbaka igen och tog upp jakten igen. Hos veterinären hängde vi på låset när de öppnade klockan 08.00 och bortsett från fyra stygn på Trumfs bakben och ett skrapsår på Himlas nos hade de klarat sig finfint. Glädjetårarna kom i floder.

68546497_1309886595855526_8183571475379257344_n

69445813_2458010971122760_2653216523845369856_n

Jag körde hem dem och mamma till campingen och kom då på den briljanta idén att be om hjälp i jakten via mina sociala kanaler. Efterlysningen efter Lita spreds som en löpeld både på facebook, instagram och twitter och inom loppet av några timmar hade tiotusentals människor nåtts av budskapet (till och med en känd fotbollsspelare delade inlägget på twitter och bad sina följare hjälpa till i jakten på Lita.) Och det som från början kändes som ett lönlöst rop på hjälp då jag personligen inte har några bekanta i Frankrike, visade sig bli ett minst sagt kraftfullt verktyg. Mina vänner kände någon, som kände någon, som kände någon och helt plötsligt började det dyka upp folk på platsen som bodde i närheten som hade sett den digitala efterlysningen och anslöt sig till letandet. Och från att ha känt sig som världens mest ensamma människa, blev jag omringad av en hel armé av fantastiska människor som hjälpte mig i sökandet. Som outtröttligt gick runt på vartenda fält, varenda gata och sökte av varenda gårdsplan. Jakten var i full gång och även om man många gånger målade upp svarta bilder i huvudet, så slog man snabbt bort dem och fortsatte att hålla tummarna, be och hoppas på att vi snart skulle hitta henne. Oskadd. Och det var precis vad vi gjorde…

69133408_443356959585776_4299073138706087936_n

 

69035921_1727034500774190_3464273509457330176_n

 

69216662_467050854146620_3944371615298486272_n

24 timmar efter olyckan, när jag stod på ett tryckeri och precis skulle till att beställa tusen stycken flyers kom samtalet från Deborah: ”Nathalie, we have found Lita – she is here with us, safe and perfectly healthy.” Jag skrek rakt ut inne på det lilla tryckeriet och kunderna tittade förvånat upp från sitt arbete. Jag fick adressen, satte mig i bilen och körde gråtande efter gps:ens anvisningar. När jag svängde in på gårdsplanen till huset stod varenda kotte som deltagit i jakten där, de hade hunnit före mig. Jag slängde mig ur bilen och sprang in i huset och där var hon – min älskade Lita. Jag föll ned på knä och kramade om henne så hårt jag bara kunde. Jag grät alla glädjetårar i hela världen och hon var snabb med att pussa bort dem. Vi satt där länge, länge och där och då var det som om hela världen stängdes ute. Jag hörde inte ens skratten, gråten och glädjeropen från människorna som hade samlats runtomkring. Inget annat fanns, förutom hon och jag. Och lyckan över att äntligen vara återförenade.

68648506_566327147233598_8778410809354092544_n

Idag har det gått exakt fyra dygn sedan olyckan, och tre dygn sedan jag fick tillbaka Lita. Jag har varit till borgmästaren för att betala de trasiga skyltarna, till sjukhuset för att röntga ryggen (som tack och lov var utan anmärkning) och till floristen för att skicka stora tack-buketter till alla fyra familjerna som hjälpte mig att återfå min lilla klenod – Laetitia & Christoph, Deborah & Steve, Max Lovet-Durbet och den okända mannen vars adress jag tacksamt nog hade, men som jag i tackkortet kallade för ”Celui qui trouvé le chien Lita” – mannen som hittade min hund Lita.

69075091_2356392094441972_6653820092956016640_n69315221_1741079936035613_2516563033992462336_n

Försäkringsbolaget har fixat en hyrbil åt oss undertiden de funderar ut hur de ska få hem oss härifrån. Att vi har hundar och husvagn med oss försvårar ju logistiken något, så vi får helt enkelt tålmodigt vänta här på campingen tills de är färdiga med utredningen och har en plan för vad som händer framöver. Och helt ärligt så måste jag säga att det är helt okej att vara ”fast” här, på en mysig liten camping i Södra Frankrike. Det enda som är jobbigt är att jag saknar min älskade Anders, och på tal om honom så har ju han hållit på att gå sönder av maktlöshet på hemmaplan. Han frågar mig hela tiden hur jag mår och jag svarar hela tiden samma sak ”bra, tror jag.” Jag har lite skrapsår här och där, lite nackspärr och blåmärken men annars har jag klarat mig finfint. Helt galet egentligen, vilken otroligt tur jag haft.

69171307_357309791863325_5256451207597129728_n

De senaste dagarna har vi vilat här på campingen. Jag, mamma, Lita, Himla och lille Trumf har myst i husvagnen, gått långa promenader och jag och mamma har återhämtat oss medan hundarna fått många goda tuggben, godis och roliga leksaker. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det verkligen hände. Att jag var en hårsmån ifrån att dö i söndags. Varenda människa som såg olyckan sa att vi hade änglavakt, de var helt övertygade om att ingen kunde överleva en sådan krasch. Men det gjorde vi uppenbarligen. Och det kommer att ta ett bra tag innan den insikten verkligen sjunker in. Men en sak kan jag säga och det är att jag aldrig förr i hela mitt liv känt en sådan enorm tacksamhet som jag gjort de senaste dagarna. En obeskrivligt stor tacksamhet över att få ynnesten att fortsätta leva, att ha mamma med mig i livet och att få ha mina älskade hundar, oskadda vid min sida. Det är som en stor, värmande sol inuti mitt bröst som strålar ut åt alla håll och kanter. Tacksamheten är fullkomlig.

startsida

Och på tal om tacksamhet – tusen, miljoner tack till alla ni som hjälpte oss i denna svåra tid. Till de snälla människor som hjälpte till vid olyckan, till alla som hjälpt oss leta efter Lita, till Deborah, Steve, Laetitia och Christoph för deras ovärderliga hjälp, till min personliga tolk Martin, till alla ni som hjälpte till att sprida ordet digitalt och till alla er som hållit tummarna för oss och skickat varma hälsningar. Tack snälla ni, jag är er evigt tacksam. Ta hand om er nu allihopa – och det tänker minsann jag också göra! ❤️❤️❤️

19 reaktioner till “Nära-döden-upplevelse

  1. Vackra Nathalie ❤️ Mina tårar bara rinner och rinner och rinner just nu. Jag kan inte ens föreställa mig känslan du måste ha haft 💔 du är en förebild, och jag är så tacksam över att ha dig som cyber-vän. Tack gode Gud att ni mår bra och tack Gud för att lilla Lita är återfunnen ❤️🙌🏼

    Gilla

  2. Men kära, kära nån, vilken fruktansvärd upplevelse. Jag har nog aldrig varit så nervös när jag läst ett blogginlägg förut. Jag hörde mig själv sitta och säga ”nej, nej” hela tiden. När jag nu kommit till slutet av inlägget och sett att ni alla är ok kan jag andas ut. Underbart med alla som hjälpte er. Och helt underbart att ni alla är ok!

    Varma kramar till dig och hundarna
    Anita

    Gilla

  3. Gud vad jag gråter. Så tacksam för att alla klarade sig. Tänker på skräcken, chocken å maktlösheten. Vad man behöver bli mer tacksam för vad man har. ♥️ Massor kramar

    Gilla

  4. Herregud vad hemskt 😱 Tur att ni klarade er allihopa och härligt att läsa att det fortfarande finns så fantastiska människor som vill hjälpa en när man verkligen behöver det 😊

    Gilla

  5. Tårarna bara rinner när jag läser detta!! Din kärlek för dina fina hundar, att ni klarade er oskadda och att ni hittade fina Lita❤️🙏🏾 Ta hand om er allihop !

    Gilla

  6. Tack och lov för den änglavakten! Och att du redan vågar köra bil igen! Helt otroligt! jag var med om en liknande olycka för 12 år sedan och hade lika fantastisk änglavakt som du. Dock tog det nog en tid innan jag vågade sätta mig bakom ratten igen. Modigt av dig! Sköt nu om dig och dina fina hundar och tacksam för all hjälp som du fått kan jag tänka mig att du verkligen är! Hoppas ni snart får komma hem till Sverige igen! Styrkekramar!

    Gilla

  7. Vilken änglavakt ❤️. Här där jag bor var det en valp som försvann i samband med en bilolycka. Folk gick man ur huse här i förorten o letade alla tider på dygnet. Jag följde allt på Facebook där senaste observation kunde utläsas. Det tog en vecka o ägarna lånade husvagn som de ställde upp i ett område där valpen synts o till slut så kom han fram. Lyckan total.

    Gilla

  8. Jag grät när jag läste detta. Delade efterlysningen på facebook då jag bor i södra Frankrike och är medlem på flera franska sidor. Hade ingen aning om att det var du som var med om olyckan. Vilken änglavakt ni hade hundarna och du.
    Ta hand om er nu och njut av det fina vädret.

    Massor av kramar

    Gilla

  9. Min mun snustorr, Hjärtat bultar, otroligt lycklig att Du finns kvar, Det hela är otroligt att hundarna även finns med Dig är en ynnest, Din o hundarnas tid var inte slut ännu, önskar Dig allt gott i livet som är kvar!
    Kram Margit

    Gilla

  10. Jag träffade din fina mamma i går som berättade…. Brukar ju följa din blogg men har haft mycket på sistone och inte hunnit med.

    Det finns inga ord……. Bara tacksamhet för att alla två och fyrbenta lever. Massa kramar ❤❤❤❤❤❤❤❤❤

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s