Jag har en vision. En lysande ledstjärna som blir större och starkare för mig för varje dag som går. Jag bottnar mer och mer i mina egna värderingar, drivkrafter och åsikter och känner att tankarna på den här visionen har spirat i mig länge nog nu. Och nu är det dags att äntligen sätta ord på den.

Låt oss börja från början. När jag föddes fanns redan ett barn i vår familj, New Foundlandhanen Ricky. Han var som en stor, svart och genomsnäll björn som troget stod vid min sida när jag tog mina första stapplande steg i livet (ja bokstavligen talat, för så fort mamma inte såg så DROG jag mig upp på benen med hjälp av ett stadigt tag om hans päls – stackars Ricky!) När han gick bort var det som att förlora ett syskon. Likaså var det med våra nästkommande familjemedlemmar, Golden Retrieverhundarna Dixie och Zacke och Schäfertiken Perita, som allihop gick bort i relativt ung ålder i sviterna efter cancer och bukspottkörtelkollaps. Redan som barn kommer jag ihåg att jag reflekterade mycket kring hur det kom sig att ingen av dem fick dö av ålderdom och tyckte givetvis att det var det mest orättvisa i hela världen. Och det satte djupa spår i mig. Och när det i vuxen ålder var dags för att köpa min länge efterlängtade, alldeles egna hund var valet solklart – det skulle vara en frisk ras, som hade absolut högst chans att leva ett långt och friskt liv.

Valet föll på Australian Shepherd och Tillyhills Poison Ivy, Vilja, blev min absolut bästa vän och följeslagare i livet. Jag visste att rasen krävde ett aktivt hundliv och det var precis vad jag ville ha. Jag och Vilja tränade varje dag, tävlade ibland och umgicks så ofta vi kunde med andra aussieägare och åkte på oräkneliga kurser, träffar och hundarrangemang. Och i takt med att jag utvecklades till en tvättäkta hundnörd som aldrig gick utanför dörren till min Stockholmslägenhet i annat än den trendiga Arrackjackan och ett par fodrade Tretornstövlar (ja, till och med på sommaren!) så började jag inse att alla hundar inte var lika rara som Vilja. Eller Ricky, Dixie, Zacke eller Perita för den delen heller. Vad jag upplevde var att majoriteten av hundarna som annonserades på tex Blocket, hamnade där på grund av att deras temperament, mentalitet och/eller beteende inte uppskattades av deras ägare av en eller annan anledning (även om plötslig pälsdjursallergi i familjen givetvis var en populär bortförklaring.) Majoriteten av hundarna som omplacerades via sociala medier var det samma sak med. Och tyvärr även majoriteten av hundarna som avlivades, förutom de där det förelåg sjukdom såklart. Och när en nära vän till mig tvingades avliva sin hund under mycket dramatiska former, efter att den attackerat och nästan ätit upp både en annan hund och människa, satte det lika djupa spår i mig som när jag var barn och såg mina familjemedlemmar gå bort i förtid.

Två episoder av mitt hundliv, två djupa sår i hundhjärtat och som jag såg det; två stora orättvisor som inte borde finnas. Och när jag rannsakar mig själv idag, inser jag att det är just dessa som jag helt omedvetet omvandlat till två starka drivkrafter. Drivkrafter som präglat mig till att bli den hundmänniska jag är idag, med de värderingar som ligger till grund för hela mitt resonemang kring hundar och framförallt hundavel. För till syvende och sist så handlar avel om just det, om den aktuella uppfödarens drivkrafter och värderingar. Om att prioritera någonting över någonting annat baserat på sina personliga preferenser. Att välja och välja bort. Och sträva efter någonting (alldeles oavsett vad det ”någonting” torde vara) baserat på sina egna värderingar – sitt alldeles egna ”varför”.

Mitt ”varför” har ni säkerligen listat ut vid det här laget. Jag vill inte att en enda hund ska behöva dö i förtid på grund av allvarlig sjukdom och inte heller vill jag att en enda hund ska behöva omplaceras eller (gud förbjude!) avlivas på grund av sitt temperament. Min vision är att föda upp sunda och friska hundar med ett trevligt temperament, som förgyller sin ägares tillvaro med många lyckliga år tillsammans. De ska helt enkelt vara ljuvliga, inifrån och ut. Och vad menar jag med ljuvliga då? Ingen hund är den andra lik och visst kan de vara ljuvliga allihop men min personliga definition av ordet kommunicerar jag nog bäst genom att beskriva min absoluta drömhund. Den hunden som jag personligen strävar efter att, inom åtminstone en tioårsperiod, uppnå med mitt avelsprogram. Och hon kommer att heta Ljuva.

Ljuva är en riktigt rar liten tik. Folk som träffar henne upplever henne inte som reserverad utan snarare som vänlig, social och tillitsfull. Hon är trygg i tassarna och har inga överdrivna rädslor och fungerar därför bra ihop med andra hundar, i nya miljöer och i alla möjliga och omöjliga situationer hon kan tänkas hamna i. I vardagen är hon en fröjd att leva med eftersom hon har en positiv inställning till livet, lagom energinivå och är otroligt gosig, tillgiven och kärleksfull. Vilken sport man än vill prova på med henne tackar hon aldrig nej och i träningen är hon intelligent, kontaktsökande och har alltid en stor vilja att vara sin ägare till lags. Hon är en lojal följeslagare och trogen vän, som passar lika bra som älskad familjemedlem som pålitlig tränings- och tävlingskompis. För övrigt är hon 36cm hög, 8kg tung och givetvis exteriört förhållandevis rastypisk – och söt som socker såklart! ❤️

Visst låter hon alldeles fantastisk? Det är hon verkligen. Jag har henne ofta på näthinnan och låter tanken på henne styra mig i mångt och mycket. För det är ju faktiskt så att de val jag tar idag har en direkt effekt på hur lång tid det tar innan jag får träffa henne. Ljuva kan man säga fungerar lite som en kompass för mig. En kompass som hjälper mig att navigera rätt i den djungel av val man dagligen ställs inför som uppfödare. Och jag känner mig trygg med vetskapen om att hon finns där framme någonstans, som en lysande ledstjärna bara för mig. Och jag vet, jag vet – nu tycker ni säkert att jag blir alldeles för fluffig och drömsk. Men det är ju så det ska vara när det handlar om just en vision, för den är enligt ordboken: ”ett framtida tillstånd som man vill uppnå och behöver inte uppfylla formella krav på realism, tidsbundenhet eller mätbarhet.” Utöver den har jag ju givetvis konkreta avelsmål som är både specifika, mätbara, realistiska och tidsbestämda (men det får jag skriva mer om en annan gång, för nu börjar klockan bli sent!) Hur som helst och summa summarum, för mig är det viktigt. Att ha en vision att styra emot och tanken på drömhunden att luta mig emot. För som min mentor och goda vän en gång i tiden sa till mig och vars röst jag ofta hör eka i mitt bakhuvud: ”vet man inte vart man ska, så kommer man aldrig dit!”

Vad säger ni, hur tycker ni att det låter? Har ni någon uttalad vision? Och värderingar och drivkrafter? Jättespännande om det också handlar om avel men det kan ju såklart handla om precis vad som helst i livet. Berätta gärna! ❤️

Bilderna är för övrigt fotade av vår alldeles egna kennelfotograf och tillika min goda vän Amanda Åsén, hon är verkligen en sann konstnär och jag är sååå glad att ha henne med i ”team ljuvliga.” Visst är de alldeles fantastiska?!

———————————————————————————————————-

Kennel Ljuvliga
Vi föder upp sunda Miniature American Shepherds med ett trevligt temperament, som passar lika bra som älskad vän och familjemedlem som pålitlig tränings- och tävlingskompis. Besök vår kennelsida på ljuvliga.se och följ gärna vår vardag här ute på ön på @kennelljuvliga på instagram och facebook