Adrenalinet pumpar. Ingenting hörs på min röst när jag pratar men inombords kokar jag av en känslomässig virvelvind som exploderat i kraft de senaste minuterna. Jag avslutar telefonsamtalet artigt och blir sittande med mobilen i handen. Stirrande på den. Mina händer skakar. Jag känner. Så. Mycket. Jag tittar ut genom fönstret och kommer ihåg att första snön kom i natt, så jag ber Mobbi vara valpvakt medan jag beger mig ut på en lång promenad runt grannskapet med vuxenhundarna för att rensa tankarna. Eller, känslorna rättare sagt.

På senaste har jag haft otroligt svårt för att uttrycka ärligt vad jag känner, tycker och tänker. Speciellt till eller inför människor jag inte känner. Precis tvärtemot hur jag alltid varit förut. Jag har alltid varit den som varit rättfram. Till och med lite för mycket rättfram så att jag lätt trampat folk på tårna, varit allmänt plump och sårat folk med min ibland lite råa ärlighet. Jag har reflekterat mycket över detta på sistone och försökt komma ”till botten” med denna problematik eftersom den förstört för mig i min vardag. Den första tankenöten jag knäckte var att jag kunde koppla ihop det med var min utmattningsdepression. Det var i samband med att jag sprang in i väggen, för nästan exakt två år sedan, som allt kom som ett brev på posten… Som alltid med insikter så måste de gro fram i sin egen takt och denna insikt har tagit nästan två år på sig – ett riktigt segt frö det här! 😉 Men ack, så värt det varit att vänta på. Följande beteendemönster (en riktig dominoeffekt) har jag utvecklat och sedermera blivit varse om;

1. Utmattningsdepressionen gav min självkänsla en rejäl törn, som i princip var nere i botten (om jag inte är det supereffektiva och extremt högpresterande Nathalie, vem är jag då och hur värderar jag mig själv på en för mig helt främmande icke-prestations-skala? Identitetskris delux.)
2. Den borttappade självkänslan gjorde att jag helt plötsligt, för första gången i mitt liv, var så vilsen i mig själv att jag inte ens visste vad jag tyckte, tänkte och kände om saker och ting.  Jag hade tappat bort mig själv och hörde inte ens den där inre rösten folk pratar om. Maggropskänslan tycktes aldrig infinna sig hos mig längre. Den var som bortblåst. Och när jag inte ens själv kunde vara säker på vad jag kände, hur skulle jag då kunna förmedla vad jag kände och än värre; hur skulle någon annan någonsin kunna förstå hur jag kände?
3. Och den nyfunna osäkerheten på mig själv (helt sjukt egentligen, jag som alltid tidigare till och med varit lite för säker på mig själv) gjorde att jag började oroa mig för vad andra människor skulle tycka och tänka om mig. Jag tycktes fastna i något konstigt form av rädsloträsk där livet gick ut på att ständigt oroa sig. Självklart oroade jag mig för många andra saker som hör livet till (död, sjukdomar, ålderdom etc) men det som framförallt kretsade i mitt huvud var; vad ska hen tycka/tänka/känna kring att jag tycker/tänker/känner X, Y eller Z?
4. Oron för detta gjorde att jag därför drog mig från att uttrycka mina känslor, tankar och åsikter. Det kändes som om jag gick runt med en konstant påklistrad, osynlig munkavel. Denna munkavel gjorde mig helt stum och den förlamande tystnaden tog ett allt större grepp om mig. Som en ofrivilligt stum, som hade så mycket på hjärtat och så mycket att berätta. Den höll mig tillbaka på alla plan och gav mig inte något annat än ren och skär ångest. Parentes; bloggen är för övrigt ett sätt för mig att utmana mina rädslor och successivt öva mig i att berätta vad jag tycker, tänker och känner. Och bara en sån sak som att publicera detta inlägg, det kan man säga blir en utmaning för mig! 😉

Att se detta mönster var egentligen inga svårigheter. Det var så glasklart en vacker dag. Givetvis fick jag hjälp på traven av min kloka och ack så hjälpsamma stressterapeut som sa att det här med beteendeförändringar tydligen var det absolut svåraste man kunde ge sig i kast med. Och jag tenderar att fullhjärtat hålla med såhär med blicken i backspegeln. Att acceptera att det var såhär det såg ut var svårt, men att sedan försöka hitta ett helt nytt beteendemönster var betydligt svårare. För utmaningen ligger ju egentligen inte i att förstå vad man måste ändra på, utan faktiskt ändra på det. Att faktiskt bete sig annorlunda och börja bete sig som man vill bete sig, och då indirekt faktiskt också vara den man vill vara. Det var nog först idag som jag för första gången, helhjärtat lyckades med det konststycket.

När mina bestämda steg förde mig bort från huset och ut över de snötäckta fälten kände jag efter i maggropen vad det var jag kände efter det där telefonsamtalet. Dels var jag så otroligt tacksam över att jag kände någonting över huvud taget och dessutom var budskapet så starkt att det vällde upp inom mig som när man öppnar korken på en champagneflaska. Jag bokstavligt talat bubblade av glädje. Det kändes som om jag precis gått över mållinjen på ett två år långt maraton och vunnit med hästlängder. Efter så många misslyckade gånger hade jag äntligen, äntligen, äntligen lyckats. Jag hade inte bara en gång för alla lyckats återerövra min självkänsla, min maggropskänsla och min förmåga att lita på mig själv och mina känslor utan jag lyckades också uttrycka precis vad jag känner, tycker och tänker. Med rak rygg och med huvudet högt berättade jag neutralt min ståndpunkt och höll fast vid mina värderingar och prioriteringar. Som grädde på moset tror jag även att budskapet gick fram och att jag lyckades förmedla hur jag kände. Och det på ett ärligt, rättframt och värdigt sätt. Jag klarade av att gå balansgång på den tunna, tunna tråden som jag halkat av så många gånger förr. Jag trillade inte ner åt det ena hållet där jag indirekt brukar be om ursäkt för att jag känner som jag känner. Fjanta, fjäska och framförallt förminska mig själv tills jag inte alls längre är säker på hur det var jag kände från början. Och jag trillade heller inte ner åt det andra hållet där det, när man äntligen får av sig munkaveln, är som om det totalt brister för mig och att jag är så brutalt ärlig att det upplevs som både upprört, argt och aggressivt. Nej, den här gången gjorde jag precis allt rätt och balanserade alldeles förträffligt på den fina, röda lilla sytråden.

Och jag lät mig inte förvirras eller vilseledas av personen i andra änden som gjort det till sin sak att försöka övertala mig till annat. Jag föll inte heller för frestelsen att ge upp och sätta tillbaka munkaveln, det hade jag kommit alldeles för långt för att ens överväga att göra. Jag snubblade varken åt förminskningshållet eller åt utbrottshållet utan höll mig på rätt kurs, hela samtalet igenom. Jag stod upp för mig själv och mina åsikter. Jag tog mig själv på allvar och tvingade även personen i andra änden att göra detsamma – ta mig och mina känslor på allvar. Jag satte gränser. Gränser som talade om vad som var okej och inte okej. På det sättet visade jag inte bara mig själv respekt, utan tror även att det är precis vad jag fick av motparten. Respekt för vad jag känner. Mina känslor. Att de inte går att ändra på, övertalas eller bortschasas. Känslor är visserligen irrationella men för en känslomänniska som mig är de ack så grundläggande. Och livsviktiga.

Jag pulsade fram i snön på den oplogade grusvägen och Vilja och Foxi sprang ikapp framför mig. För första gången på väldigt länge kände jag mig helt fri. Fri att få tycka, tänka och känna precis som jag vill. Och fri att vara precis den jag är. Fri från den förbannade munkaveln jag gått och burit på så länge. Och framförallt, fri från ångesten den medfört. Jag har sedan ett drygt halvår tillbaka kunnat titulera mig själv som ”fri” från utmattningsdepressionen men sviterna efter den (och även vissa av symptomen) hänger fortfarande kvar. Ibland tvivlar jag på att man någonsin kommer att bli helt återställd och lika ofta har jag tvivlat på om man över huvud taget vill det. Bli helt återställd. Till den högpresterande ”supermänniskan” jag en gång var och som såg tid som pengar och människor som arbetskraft. Som stressade igenom livet och såg multitasking som en sport jag skulle bli världsmästare i. Nu överdriver jag lite, men ändå.

Medan vi närmade oss huset igen log jag för mig själv och skrattade högt inombords. Jag. Gjorde. Det. Jag besteg det känslomässiga berget som stått i vägen för mig så länge och hindrat mig från att leva fullt ut. Stolt är bara förnamnet. Och i ärlighetens namn så bryr jag mig faktiskt inte om vad det får för konsekvenser eller vad personen i fråga (och personerna runtomkring) tycker, tänker eller känner om mig. Eller om mitt beslut, mina värderingar eller mina val i livet. För att när man under så lång tid jobbat med att bestiga det här berget och äntligen står på toppen, så bryr man sig verkligen inte. Att äntligen få känna den här friheten under vingarna. Den här känslan. Den övervinner allt. ❤