”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!”

Nathalie Nylén

Klockan 11.44 idag inträffade vintersolståndet. Det är nu dagens är som kortast, eller med andra ord – mörkret är som mörkast. Idag var jag in till sjukhuset och hälsade på pappa, som sedan igår varit inlåst på infektionsavdelningen med förmodad tuberkulos (vi får med all sannolikhet provsvar redan imorgon och slipper därmed förhoppningsvis leva i ovisshet mycket längre nu…) Bilresan slukade varenda ljustimme den här dagen hade att bjuda på då jag åkte hemifrån strax efter soluppgången och hem igen strax efter mörkrets fall. När jag parkerade uppe på vändplanen och stängde av bilmotorn blev jag alldeles förskräckt. Det var kolsvart. Med vidöppna ögon höll jag upp handen framför näsan men såg absolut ingenting. Mörkret var så påtagligt och det kändes nästan som om det omringade mig. Det var så totalt. Jag skyndade mig att tända taklampan i bilen för att ens kunna leta efter pannlampan, trots att jag visste att den fanns i säkert förvar i höger jackficka på bilstolen bredvid mig.

Imorse fick jag ett sms från en god vän som, helt utan vetskap om pappas tillstånd utan mer med tanke på vintersolståndet, citerade Helga Henschen och skrev ”förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!” Så himla fint. Det värmde att läsa det redan imorse, men när jag läste det ikväll värmde det till och med lite mer. Tröstande. Varmt. Hoppfullt. Nu vänder vi tydligen mot ljusare tider och jag kan bara hoppas att det gäller allt. Ikväll tänder jag ett ljus och tänker på pappa. Vem tänder ni ljus för där ute i stugorna? ❤

dsc_0127

18 reaktioner till “”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!””

  1. Det ligger mycket i det. Det är alltid bättre att lysa upp mörkret.
    Hoppas innerligt att ni får svar snabbt, väntan är oftast jobbigare än beskeden – när man vet vad det är så kan man börja göra något åt det.
    Själv tänder jag ett ljus och sänder varma tankar till en mycket god vän som inte mår bra.

    Gilla

    Svara

  2. Vi är ibland väldigt rädda för mörkret men det är då vi ser ljuset som starkast också. Önskar att din pappa kryar på sig, jobbigt när ens nära blir sjuka och särskilt när det är allvarligare.
    Kram!

    Gilla

    Svara

  4. Håller tummarna för din far. Fick lite konstiga vibbar där då jag själv en gång för många år sen blev ”inlåst” på infektionen i Lund av samma anledning. Det visade sig dock bero på lunginflammation som första medicineringen inte varit effektiv mot. Hoppas på det bästa och önskar en god jul.

    Gilla

    Svara

    1. Jaså, skönt att det ”bara” var en lunginflammation men ändå rätt konstigt att de sätter in det tunga artilleriet på det sättet… Eller i och för sig känns det ju bättre att ta det säkra före det osäkra. Tack detsamma och god jul! 😊

      Gilla

      Svara

  5. En gång i tiden, det var 1975, som jag kan erinra mig ett annat ljus som betydde mycket.
    Det var en lampa som inte släktes på ett år ungefär. Vi hade en liten flicka som blev född med ett hjärtfel och det tog ca 1 år innan hon tryggt kunde vara hemma hos oss. Då släckte hennes pappa den lilla lampan i fönstret, som han svurit på skulle vara den som tryggade hennes otroligt svåra början av sitt liv, och att hon skulle hitta hem utifall hon skulle dö.
    Så det här med att tända ett ljus, eller en lampa som i det här fallet, betyder mycket för de flesta.
    Ursprunget ligger väl ,enkelt förklarat, i vårt sätt att leva och skydda oss. Lanternor vid haven för att hitta hem eller varna för farliga rev – en stjärna som leder oss någonstans – ett ljus i vilsenheten.
    Och ändå… mörkret är det tryggaste ställe som finns. Synd att det ska vara så lätt att snubbla bara 😉

    Tummarna för din pappa förstås. ❤

    Gilla

    Svara

    1. Jag blir alldeles rörd. Jag läste upp din fina kommentar för Anders och då föll det en liten tår. ❤ Tack snälla snälla du för dina fina ord, de värmer ska du veta. Javisst är det säkert så, har inte tänkt på det så tidigare men ljuset (i alla former) signalerar oss säkert någon form av urtida trygghet. Även om det, som du skriver, är mörkret som egentligen är det allra tryggaste. ❤

      Gillad av 1 person

      Svara

    1. Jag kommer ihåg att jag ofta reflekterade över det när jag bodde i stan, att man inte känner av naturens skiftningar på samma sätt. Hösten kändes inte lika slaskig, vintern inte lika mörk och inte ens våren var lika spirande – för att inte tala om sommaren… Tack snälla, det hoppas jag med! ❤

      Gilla

      Svara

Lämna ett svar till Marie: Mitt skrivliv Avbryt svar