Förgiftning & tumörer – håll tummarna nu!

Dimman låg tät över sundet imorse och jag blev ledsagad av både hundar och katter ner till bryggan. Allt var så stilla, lugnt och fridfullt. Det skulle visa sig vara lugnet före stormen. Men det visste jag inte då. Då häpnade jag över allt det vackra och lyssnade till tupparna, vars galande var det enda som bröt tystnaden. Och jag tänkte ”vilken morgon!” Vilken magisk, sagolik och bländande vacker morgon och vilken tur jag har som får uppleva den. Vilken tur att jag lever och har hälsan i behåll och att alla mina nära och kära gör samma sak. Med tacksamhet i hjärtat satte jag mig i båten och gjorde mig redo att ta tag i den här tisdagen och aldrig kunde jag väl ana vad den här vackra dagen skulle ha i sitt sköte…

För några timmar senare ringer Mobbi och säger att Vilja kräks. Jag sa att ”sånt händer ibland, det är ingenting att vara orolig för” och gav honom rådet att erbjuda henne vatten och inte bry sig mer om det. En kort stund senare ringer telefonen igen och han säger att hon nu har börjat dregla väldigt mycket varpå jag säger att ”ja men det brukar man göra om man mår illa” och gav honom rådet att ta med henne ut på en liten promenad och se om hon ville äta lite gräs för att kunna få upp lite mer. Vi lägger på och jag återgår till arbetet men bara någon minut senare ringer han igen och säger att hon inte kan gå ut på någon promenad, för hon har såna ryckningar i kroppen att hon inte ens kan ställa sig upp. Det tog några sekunder innan den sista meningen sjönk in. Hon har såna ryckningar i kroppen att hon inte ens kan ställa sig upp. Mitt hjärta stannade. Jag åkte i ilfart hem och kunde snabbt konstatera att det inte alls handlade om lite vardagligt småkräks som jag först var övertygad om. Hon tuggade fradga, vinglade med hela bakpartiet och hade kraftiga nervryckningar i hela kroppen så vi slängde oss iväg i ilfart till djursjukhuset. Båten kändes som att den gick tusen gånger långsammare än vanligt och trafiken ska vi inte prata om – när man är stressad ända in i själen så är varenda bil ett hinder. Och det kan inte gå fort nog. Varenda liten minut är värdefull och man tänker ”tänk om den där minuten var avgörande…”

Väl inne på djursjukhuset i Strömsholm gick det undan. Inom loppet av tio minuter hade vi anmält vår ankomst, en sköterska hade bedömt situationen och vi fått träffa veterinär för undersökning. Sen kom domen. Eller domarna rättare sagt för till vår stora förvåning handlade det inte bara om en sjukdom, utan två. Veterinären började med att konstatera att Vilja hade blivit förgiftad, av vad var svårt att sia om men troligtvis en svamp eller härsken fallfrukt hemma på gården, och tydligen hade de fått in extremt många fall denna höst och alla symptom tydde på just förgiftning. Jag blev inte alls förvånad, då det var precis det jag själv misstänkt hela tiden. Vad som dock förvånade mig var veterinärens ord efter standardundersökningen; ”visste ni om att Vilja har juvertumörer?” Juvertumörer? Om jag visste om det? Nej, hur skulle jag kunna veta det? Ja det är klart, jag har ju inte känt igenom hennes juver sedan hennes dräktighet så det är väl kanske inte så konstigt att jag inte visste om det. ”Nej” stammade jag fram till slut, ”det visste vi inte om.” Veterinären redogjorde för att vi först och främst måste börja med att behandla henne för förgiftningen och först när hon är symptomfri kan man gå vidare med en lungröntgen för att få veta om tumörerna är godartade eller elakartade och om de spridit metastaser till lungorna eller inte. Efter att ha ställt några följdfrågor tystnade jag och Mobbi tog vid. Han hade bara en enda fråga; ”får jag stanna kvar här med Vilja inatt”? Veterinären skämtade och sa att det förmodligen blir lite ”obekvämt och trångt i buren” och Mobbi svarade att det inte gjorde nåt, så länge han slapp skiljas ifrån Vilja. Hjärtat gick sönder. Givetvis var det deras policy att inte ha djurägare inne på intensivvårdsavdelningen och det svaret fick Mobbi helt enkelt nöja sig med. Men det var ytterst motvilligt kan jag säga, att skiljas från Vilja är i hans värld helt otänkbart. Om så det bara handlar om att åka av och an till fastlandet för att hämta något så ska Vilja vara med. Och om det så bara handlar om att duscha, borsta tänderna eller gå på toaletten så är givetvis Vilja med. Hon är hans lojala vapendragare och lämnar inte hans sida om så än för en sekund. Så detta besked tog hårt. Minst sagt. Ett avsked hade han inte klarat av så han gick i förväg ut mot bilen när jag gav veterinären kopplet och blicken jag fick av Vilja i precis det ögonblicket ska jag sent glömma. Vilsen, ledsen och gruvligt chockad över att bli lämnad där. Jag tog ett steg mot dörren innan det skar till som en kniv i hjärtat och jag vände mig om, satte mig ner på huk framför henne och sa ”du måste stanna här inatt Vilja för du är sjuk. Veterinären kommer att hjälpa dig bli frisk så ses vi imorgon, okej?” Jag gav henne en puss på nosen och rusade sedan efter Mobbi ut genom sjukhusdörren. Omtumlade stapplade vi in i bilen och åkte under tystnad hela vägen hem. Det enda som hördes var Mobbis sorg. Och det enda som kändes var klumpen i min hals, trycket över bröstet och tårarna som brände i ögonvrån.

Nu sitter vi här hemma och håller tummarna, för det är det enda vi kan göra. Vi hoppas, önskar och ber till högre makter att hon svarar på behandlingen för förgiftningen och att tumörerna visar sig vara godartade. Vilja, vår älskade Vilja. Håll tummarna för henne nu – hon behöver det mer än någonsin!! ❤️❤️❤️

37 reaktioner till “Förgiftning & tumörer – håll tummarna nu!

  1. Sitter med tårar i ögonen och känner med er, jag håller alla tummar och tår och ber till högre makter att allt ska gå bra med er Vilja. Kram Eva

    Gilla

  2. Håller tummarna och tror att det kommer gå bra💗
    Min förra tik opererade juvertumörer som inte var godartade och fick 9 fina år efter det 🐶💗💗💗

    Gilla

  3. Åh nej, stackars er och stackars fina Vilja. Jag tänker naturligtvis på er och håller tummarna. Kan säga att dom tar verkligen hand om och månar om hundarna fint på Strömsholm. Vi har haft vår hund liggande där för svårartat diskbråck med operation och vi var på återbesök i måndags och hon ville nästan inte åka därifrån, hon var helt salig när hon träffade alla i personalen som hon kände igen och som kände igen henne och mindes vad hon hette trots att det gått drygt 5 veckor sedan hon åkte hem.

    Varma kramar till er. Hoppas, hoppas att allt går bra
    /Anita

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s